Aftonbladet – 6 maj 1863, sida 3

Vi äro i tillfälle att meddela ett försök ill öfversättning af orden till den polska soralen : Ett folk i sorg. Polsk koral. Hyddor, som brinna, blodet, som strömmar, Ropa med oss, O Herre, — till Dig! Hemsk är vår klagan, suck från en dödsbädd; Sådana böner hvitna vårt hår. Men vi ej känna sång utan klagan. Törnkronan stinger pannan i blod. Herre, en vård vi rest åt din vrede: Bedjande händer sträckta mot skyn. Herre, hur ofta slog oss din vrede. Herre, hur ofta höljda af sår Ropade vi: tNu oss han förlåtit, Herrskande Herren Fader ju är! Starka i tro vi reste oss åter Men du oss låter krossas på nytt? Smädande ovän låter du iråga: Hvar är din fader, hvar är din Gud ? Undrande blickar himlen betrakta: Faller ej solen krossande ned? Nej, i det blå sig höjande, sväfvar Sulla, som förr, den flammande örn, Då, i förtviflans gräsliga stunder, Förrän på nytt vår tro väckts till lif Smädar vär mun: blott tårar har hjertat; Döm våra hjertan, glöm våra ord! Se, uti nöden ständigt desamma, Bäras af bönens vingar vi fram, Fram till din fot, upp till dina stjernor: Tröttad så söker fogeln sitt bo. Fader! O, sträck din hand öfver folket, Gif oss en försmak blott af din nåd! Dofte martyriets heliga blomma, Stråle om oss martyrkronans glans. Och när din engel för våra skaror Randas den stora slagtningens dag. Då uppå satans skältvande kropp vi Segrande ställa Polens standar: Vilseförd ovän öppnes vårt hjerta, Brotten förtage frihetens dop! Nedrige smädarn då skall förnimma. Svaret: Vår Gud, har varit, han är.