Aftonbladet – 6 maj 1863, sida 2

alt ät honom afstå den rikedom han under sin kärleks glöd föraktade. Endast tre år hade förflutit sedan ban med iublande fröjd skulle afsagt sig alla verldens skatter för egandet af Gurlis hand. Allona inre hade icke hunnit blifva så besmittadt af Grönlunds förderfliga ioflytande ait alla hans bättre känslor voro nedtystade. Hans ömhet för Gurli var ännu alltför stork att icke des:a minnen och jemtiörelser mot förr och nu, hvilka trängde sig på honom, skulle komma honom att erfara något liknande blygsel öfver de känslor som en lång tid beherrskat honom. Hans sämre och egoistiska menniska träogdes åt sidan, och Allon ångrade att han lånat öra åt dem som voro fiendtligt sinnade emot Gurli. Hvad har jag väl rättvisligen attförebrå henne? tänkte Allon då han stod vid Gurlis sida. Iniet. Huru lyckliga voro vi ej innan vår återzomst till Sverge.4 Nu vände Gurli sitt ansigte mot honom. Allon som väntat sig att deruti läsa saknad och smärta, kände sig grymt gäckad i sin förväntan då Gurlis drag ej antydde att minnet som en vålnad gått igen. Det stränga uttrycket i hennes blick qväfde hvarje utbrott af känslosamhet och Allon afvaktade hennes första ord med något liknande den spänniog en duellaot erfar då han väntar på att nidtsiåndaren skall lossa första skottet. Vårt sista samtal, Allon?, började Gurli, har på ett, jag medger det, smärtsamt sätt upplyst mig att ditt hjerta gömmer en icke så ringa grad bitterhet till mig. De ord du då uttalade skall länge återljuda för min själ och erinra mig om de lärdomar jag deraf inhemtat, på samma gång de skola till uviska mig att vår lyckas dagar äro flydda. Gif-migen ömhet lika stark och varm som min egen, och de skola återkommat, inföll Allon, beherrskad af minnets makt. (Forts.d