Aftonbladet – 6 maj 1863, sida 2

— HEa Lekant författare i Dagbladet har naturligtvis kommit uti en ganska kinkig dilemma genom de förhandlingar rörande polska frågan, som i lördags egde rum uti riksstånden och genom utrikesministerns förklaring, att han utan att afvakta inbjudning från vestmakterna på egen hand och tidigare än någon annan gjort framställningar till förmån för Polen, någonting. som bemälde författare, om han ville vara det ringaste konseqent och om han icke vore ministerbeundrare i alla väder, från sin ståndpunkt ofelbart borde skarpt klandra. För att litet skyla det onekligen något generade i denna ställning söker han framhålla det eåsom en stor inkonseqvens af oss, att vi först ogillat motiverna uti ekonomiutskottets betänkande i ämnet och sedermera, oaktadt detta betänkande blifvit af tvenne stånd godkändt, uttalat belåtenhet öfver utzången och yttrat att hufvudsumman af ständernas åtgörande i denna sak torde i sjelfva verket gå betydligt utöfver hvad motionärerna åsyftat eller hoppats åstadkomma. Härvid är det endast nödigt att erinra derom, att det, hvarför vi högligen ogillade utskottets motiver, var utskottets försök att framställa adresser från ständernas sida ielseende på den yttre politiken såsom i allmänhet obehöriga och obehöfliga samt att stämpla frih. Staöl v. Holsteins och hr Björeks motioner såsom innebärande något attentat emot det kongl. prerogativet att handhafva den yttre politiken. Men just detta, som vi klandrade uti utskoitets betänkande, har också blifvit genom ständernas behandling af saken underkändt. Först och främst uttalade sig h. exe. utrikesministern 4 nyo på det bestämdaste mot denna åsigt, Friherre Tersmeden tog ist äfven ett dylikt ogillande till grund för framläggande af sin motiverade dagordning; prestestandet förkastade, som bekant, betänkandet och i borgarståndet förklarades uttryckligt från den sidan, der man önskade betänkandets genomdrifvande emot denafhr Ekman proponerade dagordningen, att man för ingen del gillade detta uttalande rörande ständernas inblandning uti adressväg i den yttre politiken, men icke tillmätte det någon vigt, då petitionsrätten i detta hänseende vore tillräckligen betyggad af grundlagen. Deremot äro genom samma förhandlingar uttrycken af sympatier för Polen och -förvissningen derom, att regeringen skall på ett klokt och försigtigt sätt handia i öfverensstämmelse med dessa hela landets kända tänkesätt, efter mo en öfverläggning godkända af borgareoch bondesiånden och adeln har gått ända derhän, att i sist beslut attala detsamma som motionerna innehöllo till och med bestämdare och mera accentueradt, nemligen visshet derom att Yregeringen icke lärer underiåta att på dipiomatisk väg och i samband med andra makter uttala sig till förmån för Polen, enligt folkrätlens (sålunda ej ensamt traktaternas) och mensklighetens fordringar4, med det helt naturliga tillägget att tanken dervid oafbrutet bör vara fästad vid Sverges sjelfbestånd, ära och värdighet. Dagbladsiörfattaren yttrar vidare: I påföljande nummer för den 4 Maj finner Aftonbladet den ifrågavarande först på riddarhuset föreslagna och af de folkvalda stånden ogillade dagordning innefatta ett tillräckligt vittnesbörd om hurudan den verkliga ställningen är hos de politiskt tänkande i landet — följaktligen skulle majoriteterna i de folkvalda stånden icke räknas bland de politiskt tänkande i landett? — yttrande Aftonbladet slutligen, att det anser att hvar och en måste godkänna det k dagordnin en jorda tillägg att krig icke bör ifrågakomma förr än vårt närmaste intresse eller vår ära det kräfver — ett yttrande som likväl icke hindrar Aftonbladet att några rader nedanför i samma artikel ställa reservationen till förmån för freden under kategorien af en blind feghetsreaktion. Vi skulle beundra denaa konst att förvränga, om icke förvrängningarae vore så grofva, att de måste falla äfven den mest oaktsamma läsare i ögonen. Det torde nästan vara öfverflödigt att erinra derom: att vi påpekat den på riddarhusordningen antagna dagordningen såsom ett vittnesbörd sj Abo r Ardre rt