Aftonbladet – 6 maj 1863, sida 2

gen missbruka hvarje rätt i detta afs.ende som ni ger honom. Det läg något i Walters ton som kom Gurli att rysa. Den trogne och pålitlige vännen från barnaären fattade hennes händer och såg på henne med sina svarta, uttrycksfulla ögon, som om han bönfallit om sitt eget lif. Gurli drog en ofrivillig suck. Måhända kände hon i djupet af sin själ alt Walter uttalade en profetia. — Min vänt, sade hon med fasthet, din tillgifvenhet för mig gör dig orättvis och skuggrädd. Min man skall aldrig göra ge mensam sak med min faster och presten, för att förbittra mitt lif, derom är jag fullt förvissad; men om äfven rågot så orimligt skulle inträffa, är Gurli Falkenstern ej en af dessa qvinnor öfver hvars hufvud man kan samla ändlösa lidanden, utan att hon reser sig upp emot förtrycket. Hon vet fullkomligt väl huru långt hon skall gå och äfven till hvilken gräns det menskliga tåla modet kan anlitas; men hvad hon bör göra, det gör hon. Blefve än följden att hon fördes till kanten af ett bråddjup, skali detta ej efnälla henne ifrån att uppfylla sin pligt. Walter, mitt förnuft, min rättskänsla och milt bjerta säger mig, att jag bör låta Allon fritt och sjelfständigt disponera öfver Birgersborgs afkastning; men också ingen: ling mera. Den öfriga förmögenheten betraktar jag icke såsom min, jag är endast förvaltare deraf, till dess den rätta egaren är funnen. Det gifves derför ej något lidande som kan förmå mig låta ea enda skilling deraf förloras. Åktenskapsförordet kan ej upphäfvas, det är ju tillkommet endast för att skydda denna förmögenhet. Och nu, du gamle vän, icke ett ord mera. Res och var lugn. När du återkommer, skall du finna att jag icke spelat bort min lycka. Den är redan bortspelad, tänkte Wealter, men sade ej något, utan började tulas om affärer,