Aftonbladet – 4 maj 1863, sida 2

Badbus-Styreisen. s STOCKHOLM don 4 My. Resultatet af förhandlingarne inom riks stånden i lördags rörande den polska fråga blef ett helt annat än de ens på aflägsnast sätt kunnat drömma om, som på sednast tiden arbetat på att åstadkomma en pani och som snart sagdtråkali raseri, om någo under ett resonnement haft dristigh ten för uts: t under. så allvarsamma tider sor des an ieke finge altdeles blunda för d igiska eventuahteter, som kunna utvec kla sig utur den närvarande ställningen i Eu ropa. : Först och främst får man höra h. exc. ut rikesministern förklara, alt vårt kabinett! långt ifrån att dela de farhågor för ett ini tiativ, som så högljudt uttalat sig med an ledning af frågan derom, huruvida vår re gering skulle kunna vända sig med någoi framställning i ämnet till öfriga garanter a wienertraktater, tvertom skyndat sig att upp träda alldeles på egen hand och utan at afvakta någon uppmaning af andra makte eller något tillfälle till samverkan med dem och detta icke en, utan två gånger, der första redan två veckor före den förste diskussionen å riddarhuset i polska frågar (den 16 Mars), då-h: exc; utrikesministert ställde sig så oskyldig och sade, att har icke hade kännedom om något uppträdande för Polen fråa europeiska makters sida; der andra gången den 7 April, d. v. s. tre da gar innan de tre stormakternas depescher ämnet blefvo afgifaa. Om de fanatiserade panicmenniskorna vore i ringaste mån kon eqvenia, så skulle de vända sig med er häftig oposition mot en utrikesminister, som är så ferm att taga initiativer i denns sak. Det är icke heller gerna möjligt, at i denna skyndsamhet se en önskan att und vika all diplomatisk samverkan med andre makter och deraf följande konseqvenser, ty då skulle h. exc. grefve Manderström sä kerligen icke ha understödt det friherre W. I. Tersmedens förslag, som blef ridderska. pets och adelns beslut, och som innehöll en ganska direkt uppmaning till regeringen at! på diplomatisk väg och i samband med utländ. ska makter uttalz sig till Polens förmån enligt folkrättens och mensklighetens fordringar. Grelve Manderströms uppträdande syntes för öfrigt vittna om en hög erad af nedslagenhet eller tillfälligt illamående. Det framfördes emot vanligheten med så svag stämma, att det endast var med yttersta möda man någorlunda kunde följa gången i detsamma. Vi uppskjuta derföre att vidare uttala oss derom, tilla vi — efter hvad vi hoppas redan i afton — halt tillfälle att se det in extenso infördt i det oficiella bladet. Det visade sig för öfrigt inom alla stånden, att de både löjliga och ömkliga öfverdrifter, till hvilka de låvt hänföra sig, hvilka under de sednaste dagarne arbetat på att frambringa en reaktion emot de polska symatierna, högst väsentligt bidragit till att äfva denna reaktion och låta både sunda i ättskänslan göra sig hörda. tet stånd märkte man ens något allförsök att bortresonnera de polska na eller att misstänkliggöra och liggöra den polska saken, såsom en författare uti Dagbladet för i fredags så oädelt sätt försökt. Deremot man lätt, att de materiella intressete målsmän, såsom äfven myc t var och icke kan väcka den ringaste förnadran, träffat en öfvereuskommelse om att söka åvägabringa motiverade dagordningar, som kunde innebära något uttalande till förmån för freden. Dessa förslag framställdes hos adeln af friherre W. FE. Tersmeden, i presteståtidet af doktor Lindgren, i borgareståndet af hr Ekman. Ett tillräckligt vittnesbörd om hurudan den verkliga stämningen är hos de politiskt tänkande i landet, är den motiverade dagordaing, som å riddarhuset föreslogs från den sida, der man kunde anses mest freds älskande, och som vann för sig stor pluralitet, då ea stor mängd af dem, som bysa de allra varmaste sympatier för Polen och som icke i ringaste mån varit ens för ett ögonblick berörda afnägon panic, ansågo sig med allt fog kunna bitalla detsamma. Det gick i sjelfva verket ut på alldeles detsamma som motionerna gt kundeleda tili någon skrifvelse efter de meddelanden som ständet af utrikesmini-tern erhöll, och det vår af följande innehåll: Lijligt deliagande i det polska folkels olycksr och beklagande de rättvisor, som Öfsergitt detsamma genom för ryckande af dess nationalitet, hyser ridderskapet och adein det fulla förtroendet, att regeringen: icke lärer nnder åta att på diplomatisk väg och i samband med utländska makter utkala sig Ull Polens förmån enligt folkrättens och mensklighetens fordringar, dock utan att fre