Aftonbladet – 1 maj 1863, sida 2

är ett fullständigt misstag, då I förställen er att folkets anda, frisinthet och moraliska kraft göra den skandinaviska halföns förenade riken till en makt af mångdubbelt större betydenhet än folkmängdsproportio nen utvisar. Lären er omsider fullständigt inse, att Sverge icke ens är en skugga af hvad det varit hafver, att det långt ifrån att bebjertadt kunna intaga sin tillbörliga plats uti raden af de stater, som ega ett ord med uti Europas allmänna intressen, icke ens kan trampa uti Portugals fotspår. Rotfästen hos er den öfvertygelsen, att Sverge allsicke gör anspråk på större inflytelse eller betydenhet i Europa än konungariket Wir temberg eller Donaufurstendömena, att det icke begär någonting bäure än att, bortglömdt af verlden, få vegetera i ro. Välan! är meningen sädan, så låtom oss åtminstone vara fullt konseqventa i den riktningen. Men vi böra då icke beiler göra oss npågra illusioner, utan både i poesi och prosa bortkasta hvarje tal om Sverges anor och om den skandinaviska nordens ädla kallelse. Och vi få då äfven för ingen del förgäta, att om vi proklamera den grundsatsen, att vi dragit oss tillbaka från verlden och äro oss sjellva nog, när det gäller Europas allmänna intresse, så händer det lätt utt Europa tager oss på orden och rigoröst tillämpar den satsen på oss, när det en gång under svåra owuständigheter kan bli fråga om vårt särskilda stora intresse, vårt vara eller icke vara. Vi böra äfvenledes erinra 0ss, att de stora och kraftiga sympatier, som öfverallt i Europa göra sig gällande för Polen, ännu sä lång tid efter fullbordandet af det däd, som nämnes Polens delning, icke bero ensamt på den af detta dåd och-de grymheter det haft i tölje sårade allmänna rättskänslan, utan tillika i högst väsentlig mån derpå, att Europa vet och känner att polackarne äro ett ädelt och ridderligt folk, som ännu förtjena att vara Sobieskys och Kosciuskos landsmän och att man på den sednaste tiden varit van att se ädla och tappra polska kämpar på hvarje slagfält, der det kämpats för nationel irihet emot våld och förtryck. Hvad nu slutligen angår det betänkande, som i morgon skall komma till behandling hos rikets ständer, så är derom icke mycket att säga. Slutresultatet har ingen kunnat vänta annorlunda, isynnerhet då motionärerna för sitt yskande valt det temligen obehändiga och ur diplomatisk synpunkt mycket brusqua och olämpliga uttrycket ?medverkan till konuvgariket Polens återupprättande. Mea motivering och stiliserimg i detta be tänkande äro tillika sådana man kunde vänta sig af den i så väsentlig mån bedrölliga sammansättniog man vid riksdagens början gaf ät ekonomiutskottet, med fullkomligt förbiseende af dess vigt och betydelse. Vi föreställa oss att s:åaden knappast skola kunna goäkänna detidenna motivering temligen klumpigt gjorda försöket att siämpla motionerna såsom innebure de något altentat mot det kungliga prerogativet att besluta öfver krig och fred och handhafva den yttre politiken, då de tvärtom tydligen endast afse att gifva regeringen ett tillfälle att, liksom-den portugisiska, för sina ätgöranden i större eller mindre omfattning söka stöd och kraft i ett förtroende och bifall, uttaladt af nationalrepresenotationen. Temligen förvissade äro vi åtminstone att de båda folkvalda stånden, i full enlighet med det beslut de nyligen fattade i afseende på betänkandet om meddelanden rörande den yttre politiken, med godkännande af resultatet, skola ogilla motiverna och i det hänseende förena sig om sluimeningen i Ola Jönssons reservation, eller ett annat dylikt uttalande,