Aftonbladet – 1 maj 1863, sida 2

nomförande af vår stora politiska reform och för fultbordatideaf de stora för vår materiella utveckling: så ofentligt vigtiga företag, med hvilka vi redan gripit oss an, ochför hvilkas fullföljande ett krig skulle vara i yttersta gråd menligt. Vi önska af hela vårt hjerta, att det må förunnas oss att bevara freden åtminstone till dess vår nationella kraft blifvit stärkt genom den inre splittringens upphäfvande och vår materiella styrka fördubblad genom fullbordande af det jernvägsnät, som äfven i krigiskt hänseende är af så stor vigt och betydelse. Men oaktadt vi älska freden och af allt hjerta önska dess bevarande, äro vi emellertid icke så rädda för kriget, att vi, blott någon talar om ett krig såsom en möjlighet, skulle derför tappa både handskar och vantar, tappa sympatier, rättskänsla och öfvertygelse, glömma bort sakernas verkliga ställniog och nationens värdighet, Äfven om vårt land vore längt större och mäktigare än det är, skulle vi anse det vara fullkomligt orätt och orimligt, att det på n got sätt uppträdde utmanande eller blandade sig i saker, som man med fog kunde säga icke anginge detsamma. Vår tanke har vait och är fortfarande, att Sverge i denna sak skall göra icke mera och icke mindre än hvad som å ena sidan är dess på en gång rält ceh pligt och som å den andra dess intresse kräfver. Om det är sannt, alt Sverge varit med om att garantera de förbinielser, som ingingos genom Wienertraktaten, så är det äfven sannt, att Sverge för-1 spiller hvarje anspråk på betydelse i Europa, som det hittills kän ha haft, om det faktiskt afsäger sig den rätt och trampar under fötterna den pligt, som en dylik ställning medför, Dess beteende skulle i sådant fall vara lika opolitiskt som det vore ömkligt och skulle nästan likna dessa personers, som då de bli vittnen till ena väldsgerning, beginges den äfven mot den mest värnlösa, ba ingenting pngelägnare än att skyndsamt bege sig undan, för alt slippa obehsg och vidlyftigheter, och som på sådant sätt anse sig bäst bevara sin gentlemannavärdighet. Vi våga hysa den förhoppning, att man icke skall kalla det hvarken för känslosamhet eller fautasteri eller krigslystnad, om vi säga, att den enkla regeln för Sverges förfarande i denna sak måste vara: gör rält och frukta ingen! Det ligger sanning och ädelhet i denna regel och deri ligger äfven politisk klokhet. Ty ett ädelt, värdigt och sannt politiskt handflingssätt innebär i sjelfva verket för en mindre nation en tängt sjäkrare garanti för dess bestånd, än att : mål, äro vi vf princip fiender tll kriget. i. Vi skulle anse ett krig högst olyckligt i närvarande ögonblick, då vi behöfva lugn för gej strutsen sticka hufvudet i busken och hoppas att man är osedd och bortglömd. Den liberala regeringen i Portugal har, stödjande sig på folkrepresentationen och med dennas enhälliga bifall, begagnat sin rätt och fullgjort sin pligt att, åberopande 1815 års fördrag, fordra af Ryssland upphörandet af detta förtryck mat Polen, som utgör en skamfläck för värt århundrade. Fiones det något enda skäl, hvarföre man borde kunna vänta något mindre af vår regeriog? Finnes det i sjeliva yerket icke för oss, uti vårt läge och uti vårt omedelbara intresse en långt större anmaning att göra hvad som är oss möjligt, för att medverka till Po!ens befrielse? 6å har svenska folket hittilis dömt. Sål har det uttalat sig inför Europa genom foik-j möten, adresser, pennioginsamlingar, genom de motioner i ämnet, som af högt aktade riksdagsmän blifvit väckta och genom de uttryck af sympatier dessa framkallat både inom pressen och representationen. Har situstionen så väsentligt förändrat sig, alt något omslag i dessa tänkesätt kunde anses rimligt? Firnpes get något plausibelt skäl för att ångra och desavcuera allt hvad som hittills blifvit sagdt och gjordt i denna sak och ait med hjertat i halsgropen läsa ett pater peccavi inför alla ryssars sjelfherrskare och inför Polens bödiar? Kan men tillmäta ett par okloka tidningsartiklar en så sir vigt och betydelse, att de kunna rättfärdiga en omkastning i känslor och tänkesätt? Vi äro naturlfatvis de siste att vilja underkänna pressens vigt och inflytande. Men vi ha mycket svårt att fatta möjligheten af, att en tidningsuppsats, hvars förlaltare roat sig med att utkasta några öfverdådiga planer Tör ep krigsoperation, skulle kunna utgöra en sådan busc jär den manliga hetoikpingen i något land, att man derigevom skulle vara färdig att förneka sig sjell sina ädlaste känsior och uppsåt, förklara fem för jemot och svart för byitt. Eller ligger måhända det förskräckande uti de sympatier för Sverge som ulialas, den verkliga entusiasm för vårt land, som uppenbarar sg pt Europas andra frihets älskande länder? Värker det anstöt eller bäfvan i svenska sinnen att erra;a, det den franska allmänheten och pressen talar om Sverge med aktning och intyesse och att när Sverges namn nämnes i folkförsamilisgarne i England, Schweiz och italien, detta namn helsas med jublande bifallsrop? Gör det ett pinsamt intryck att förnimma att vårt folk på ett hedrande sätt gjort sig ihågkommet i Europa, alt det genom sina varma sympatier för frihetens sak hos den europeiska allmänheten framkallat en stark känsla deraf, att eSverge är en nödvändig, nyttig, betydelselal! länk i de europeiska staternas kedja4? Ja, om så är, om detta anses obebagiigi och skadligt, då medgifva vi att det ärssäl alt desavouera de tänkesätt, som förut blifvit uttalade, och ait göprg det på ett så ekietant sätt som möjligt. Eftersom vi haft den förmätonheten och begitt det felet a s n B n h I i verksamt bidraga ii! utbildande af denna ailmäppa opioion i Europa, kyilken synes på god väg att genomdrifva Polens beirtejae, böra vi i sådant ia)! skynda oss så mycket som möjligt och göra vart hästa för att apvlittra Och pedrifva denna allmänna gpipion. Mo vi då så högijudt som möjligt säga Europa, av det alldeles miseisgit sig iupp-jt fattningen af vär anda och värt vuäsgade, I Må vi då så öppet och Efteriryckligt som ji möjligt förklara: I bedrogen Ar helt och å Le 19 I botnaltan vårt falk Ås häla