Aftonbladet – 30 april 1863, sida 3

sOrvandlias Un den renaste verkusnet. UcCn vi skulle ha förtjent den. Danmarks gamla rike skulle gått under med vanära, emedan folket var för trögt och fegt, att vilja gengälda det bistånd som det erhållit och fortfarande önskar erhålla från brödrafolken. Ett sådant folk har verkligen ingen rätt a.t existera. Rysk nåd och ryska grymheter. En tysk tidning fäster uppmärksamheten derpå, att om äfven ryska löften om amnesti kunna göra någon effekt på sådana makter, som intervenera; för Polen endast med några fraser om kejsarens mildhet och mensklighet, så kan dylikt tal dock icke i ringaste män afväpna den förbittrade och harmfulla allmänna meningen i Europa. Vestra Europa känner väl icke ryska ord och gerningar så väl som Polen, hvilket genast med hån tillbakavisade amnestien, och ordet nåd? har, då det kommer ur en alla ryssars sjelfherrskares mun, till och med ännu nog trollkraft, för att den lätt glömmande mängden derigenom skulle kunna luras. Men Ryssland har försummat eller icke förmått hermetiskt tillsluta sina gränser mot oss. Det tillåter oss mot sin vilja att kasta en blick in i sin blodiga praxis. Det visar oss ej blott framsidan af sin bild med omskriften nåd?, utan äfven baksidan med spåren af outsägliga ohyggli. heter och en barbarisk grymhet. Och under intrycket af den sistnämna utplånas all glans från ordet amnesti, och den gamla harmen mot österns barbariska despotism bemäktigar sig allas bjertan. Generalen grefve Berg, hvilken kejsaren: af Ryssland ställt vid storfursten Konstantins sida, ingaf, såsom Polens grymma polismästare 1831, på förhand inga goda förhoppningar. Han har också i sjelfva verket invigt tillträdet till sitt embete med blod. Den ryska påsknatten mellan den 11 och 12 dennes: lät han i citadellet i Warschau hänga 8 och skjuta 5 politiska förbrytare?. Man lät det polska folket förstå hvad det hade att vänta sig, genom aftryck i officiella tidningar af ett beryktadt tal, som kejsar Nikolaus år 1835 höll till en deputation i Warechau. I detta tal yttras det: I hafven två vägar för er, mina herrar; antingen framhärden I uti edra drömmar om ett sjelfständigt Polen, eller lefven I lugnt såsom min regerings trogna undersåter. Om 1 härdnackadt stån fast vid illusionen af utopien om en särskild nationalitet, ett sjelfständigt Polen och vid alla de drömmar som anknyta sig dertill, så skolen I bringa den största olycka öfver er. Jag har byggt det Alexandrinska citadellet, och säger er öppet, att jag vid ringaste revolt skall gifva befallning om att förstöra staden, att förvandla Warschau till en grusbög, och att jag ej skall återuppbygga den.4 5å talar man hånande med ett hjeltemodigt, i sin olycka beundransvärdt folk; men vidare har grefve Berg anmodat en af sekreterarne vid Warschaus regering att för Polen utarbeta ett dylikt egendomskonfiskationsdekret, som det hvilket samtidigt med amnestien utfärdades för Lithauen. De i Warschau befintliga officerarne sammankallade han, anbefallde dem nit i kejsarens tjenst och berömde dem för deras sält att föra krig hittills. För sättet attföra krig hittills! Och likväl har just detta fått sin dom i hela det civiliserade Europas ögon. Väl för hvarje krig med sig sin oundvikliga olycka, lidande och sorg. Men Ryssland bekämpade ej Po-1 len på en civiliserad nations sätt, utan på semma sätt som hunnernas skaror för ett ärtusen sedan förhärjade länderna eller på de nyzeländska kannibalernas sätt. Under grefve Bergs auspicier har det ej blifvit bättre. Nästan hvarje bref, som smy ger sig öfver polska gränsen, berättar om ny omensklighet af de moskovitiska trupperna, hvilka man med mycket större skäl kan kalla band än insurgenternas guerillahopar. Vi kasta blott en flyktig öfverblick öfver de sista åtta dagarnes tidningar — hvilken brokig rad af skändligheter! Det simpla mördandet är det obetydligaste, det simpla ihjälskjutandet af värnlösa och sårade är den minsta nedrigheten. Der talas om qvinnor, som den ryska soldaten kastat i elden, om män, på hvilka han afskurit könedelarne, om en död polack, hvilken man fann i floden, flådd från hufvud till fot. Dessa ohyggligheter äro till en del konstaterade af fullt ojäfviga viltnen. Så läsa vi i en rysk tjenstemans i Polen embetsberättelse, hvari han berättar, huru ryska soldater inträngde i hans hus, utplundrade det, sårade honom sjelf samt misshandlade och dödade hans familj. Man får icke skrifva denna kannibalism blott på den simpla soldatens räkning. Officerarne äro älven delaktiga deri. Då ryssarne på en bondgärd upptäckte och mördade den sårade, tappre insurgentchefen Cieskowski, funno de t. ex. äfven en polsk adelsman, som bad om pardon. Han fördes inför kaptenen. Denne lät, så berätta sammanstämmigt flera tyska tidningar, dem man icke kan tillskrifva någon synnerlig sympati för polackarne, på fyra stegs afstånd först sönderskjuta högra armen på honom; derefter skedde, under det polacken ånyo bad om nåd, detsamma med den venstra. Slutligen då den olycklige, qvald af de gräsligaste plågor, i stadiet af det högsta raseri ännu en gång ansträvgde alla sina krafter för att utstöta en gräslig förbannelse öfver ryssarne, gjorde en mot hans hjerta riktad kula slut på hans lif. Och de högsta auktoriteterna blunda för dessa brutaliteter. För några dagar sedan föreföll i grannskapet af Warschau en strid mellan unga män från hufvudsiaden, som voro stadda på väg till insurgenterna, och ryska trupper. Nära 70 af då förstnämnda blefvo dödade. Deras anhöriga, som från Warschau ilade ut till detta likfält, funno de sina döda och fasansfullt stympade: ms ERA ————— NU