Aftonbladet – 30 april 1863, sida 3

MUUT UVR HM SAB UDV IATVUDLIR VIU JutlldUig. mm Danmark och den polska frågan. Feedrelandet innehåller ett längre bref från en -i Stockholm vistande dansk, hvars syftemål är att fästa danska nationens uppmärksamhet på den ljushet som hittills visat sig i Dunmark för den polska frihetskampen, hvilken så tfliot eysselsätter uppmärksamheten i andra lände: och framkallar opinionsyttr ngar från nästan alla folk. Brefskrifvaren Omnandiar aiven ur alla synpunkter det för Danmark intresserande uti att ansluta sig till ett politiskt system, som dess ende trogne bundsförvandt Sverge— Norge tyckes ha antagit, och ställa sig i jemnbredd med dem, som fordra fribet åt Polen. 1 afseende på de yttranden ont tomma demonstrationert, som han väntar få höra från en och annan hr Sörensen, med afseende på de sympatier som uttalat sig i Sverge, och det tal om svenskarnes historiskt betingade Sridderlighet som han sjelf medgifver ha någen grund, invänder han: Men ligger det något ondt deri? Ar det icke snarare ett vittnesbörd om folkets ädla natur? Och har man väl, i alla fall, rätt att tadia dem, om de af dessa känslor stundom förledas till tomma demonstrationer, då man sjelf tyckes sakna dessa egenskaper, hvilka dock höra till saken, då ett folk skall häfda sin värdighet bland de andra större nationerna? Hvad särskildt den nu varande polska rörelsen angår, hafva visserligen en del blotta demonstrationer gjorts; men det insamlas äfven penningar. Lillig sympati har uttalats; men man har äfven gjort sig reda för att det kan bli frågan om mera. Man har talat till folkets känslor, men man har äfven fästat uppmärksamheten på, att Polens sak i sjelfva verket berör Sverges högsta intressen, alt Sverges framtid är osäker, dess sjelfständighet hotad med ständig fara, så länge Ryssland är ett eröfrande despotiskt styrdt rike, och detta måste forifarande vara fallet, så länge czaren fasthäller det polska rofvet. Följden är, alt svenskarne vunnit den äran att bli räknade bland polackarnes bästa vänner. Och detta är i och för sig icke betydeiselöst. Europas, stormakternas ögon hafva riktats på svenskarne, såsom ett folk, hvilket har vilja att göra något, der det gäller en sak af allmänt intresse. De hafva på ett hederligt sätt gjort sig ihågkomna af Europa, de hafva väckt förhoppningar, och känstan af alt Sverge är en nödvändig, nyttig, betydelsefull länk i de europeiska staternas kedja, her stärkts. Detta är i och för sig en stor fördel både för det närvarande och för framtiden, Norrmännen, de något misstänksamma, tillbakadragna norrmännen, hafva äfven insett detta; de hafva visat sitt deltagande för samma sak och derigenowm förklarat sig redobogna att följa svenskarne genom de situationer som måste bli kon seqvensen af en sådan häållningt. tcNästen hos alla andra nationer har visat sig den lifligaste sympati för polackarne. Jag vill icke tala om deras stamlränder czecherna i Böhmen och Mähren, icke heller om italienarne, hvilkas befrielse till icke ringa del berott på polska emigranters tapperhet. Men äfven fransmän och engelsmän, spaniorer och portugiser, ja till och med tyskarne ha i sin mån bidragit till att bilda en alk män mening om saken i hela Europa, som måste få inflytande på regeringarnes uppträdande. Blott danskarne ha varit stumma. Ar icke detta förödmjukande? Ser det icke ut, som om vi ensamma vore för slöa för att hysa verksamt deltagande för ett annat folk, som lider ett förtryck, hvars make kanske aldrig funnits i historien? Ser det icke ut som om vi hörde till de trälsinnade, till pöbeln bland nationer, icke till deras adel? — — Att tala om tomma demonstrationer är en dålig ursäkt; ty demonstratio nerna ba, som sagdt, sin stora betydelse, såsom bidrag till att bilda en allmän offentlig mening, och hvarje bidrag är dervid af vigt. — — Hur kunna vi vänta Evropas deltagande för vår oafhängighetsstrid, om vi neka ett annat folk värt deltagande, som är inveckladt i en långt hårdare, mera förtvillad strid? Det synes dock klart, att den som icke vill hjelpa andra, icke heller sjelf förtjenar hjelp, alt den som försagd håller sig tillbaka, då det gäller en stor sak, måste finna sig i, alt hans egen sak betraktas med likgiltighet, att han, då han skulle önska att man erinrade sig honom, skall blifva glömd, åsidosatt, föröd mjukad, ja, om han förut är svag, tillintetgjord.t — — Det vare långt ifrån mig att vilja prisa stora ord, som man icke kan stå vid, då det lAammer till handlas Man 2 don 47