Aftonbladet – 28 april 1863, sida 3

F. W. Leijonancker. (Insändt.) Huru ett svenskt, strandadt, fartyg behandlas af en holstoinsk magnat i medio af 19:19 soklet. En hvar har säkerligen, såsom barn eller yngling, med spändt intresse läst en mängd berättelser om skeppsbrott och sjöröfverier, samt dervid erfarit dels den djupaste harm öfver begångna våldsamheter af sjöröfvare och dels det lifligaste deltagande för de arma skeppsbrutne och deras egendom. Sjöröfveribedrifterna räkna egentligen sina anor, för fiera decennier tillbaka, från afrikanska kusten, från Marocco, Tunis och Tripoli, eller från Grekiska arkipelagen. Men till följd, ej mindre af den stegrade bildningen äfven hos nämnde sjöröfvarefolk, än det skydd, som alla navigerande nationer nu för tiden skänka sin handel och sina fartyg, hörer det lyckligtvis i våra dagar till undantagen, — ja är snart sagdt utan exempel — att något fartyg eller någon last plundras af andra, än sins emellan krigförande makter. Hvem skulle då kunna tro, ett i slutet af året 1862 ett uti hafveri etadt svenskt fartyg skulle, på ett grannlands kuster blifva, vid ett strandningstillfälle, sönderbrutet och tasten plundrad, under svekfulla försök att åt detta våld gifva en laglighetens stämpel! Rättigheten att begagna dessa hårda uttryck inser hvar och en, som med uppmärksamhet vill senomläsa nedanstående berättelse om strandningen den 22 November sistlidne år, af svenska skonerten ?Angurwadel? på kusten vid sjelfva gränsen emellan Slesvig och Holstein, och hvilken berättelse finnes bestyrkt af kaptenen och styrmannen på det förolyckade fartyget, eamt ätfven blifvit inför vederbörande myndighet i Cappeln af Angurwadels hela besättning vitsordad och legaliserad. Berättelsen lyder sålunda: tDen vackra, väl utrustade och snällseglande svenska skonerten Angurvadel, om 45 svåra läster, kapten S. J. Spångberg, lemnade den 15 November sistlidet år Westerviks yttre redd, destinerad till Flensburg med last af 347,, tolfter plank och bräder, att levereras till han: delshuset P. P. Schmidt derstädes, samt fortsatte resan utan några äfventyrtill lördagsmorgonen den 22 November, då fartyget nära inloppet till Flensburg vid lotsplatsen Schliemiinde, 5 mil från Flensburg och 1 mil från Cappeln, under en orkanlik storm med snötjocka, som icke tillät att varsna längre än ett par fanmar för-ut, törnade på grund kl. omkring 8 på förmiddagen, dervid masterna måste kapas, sedan fockrå och gaffelfock redan förut under natten genom stormen sprungit. Då snötjockan något upphört, bemärktes att fartyget låg på en sandbank, på 15 å 20 famnars afstånd från holsteinska landet och cirka 100 famnar från Schlieminde, helt nära intill sleswigska kusten, icke ett bösshåll derifrån. Sedan babordsankaret blifvit kastadt, för att qvarhälla fartyget, som väl intog vatten, men icke tycktes hafva lidit någon svårare skada, gick kaptenen samma morgon med 2 man iland till Schliemunde, vände sig genast till den nära intill strandningsstället, rå sleswigska sidan, boende lotsen Jenssen, hvilken jemte sin son erbjöd all möjlig hjelp åt de skeppsbrutna. På eftermiddagen samma dag hemtades öfriga 3:ne man af besättningen i land, och dagen derpå eller söndagen på mdrgonen voro kapten och besättning, jemte lotsen Jenssen, sysselsatta att från fartyget berga det nödigaste, såsom skeppspapper, kläder m. m. Sedan kaptenen beordrat besättningen samt anmodat lotsen Jenssen och dennes son att noga vaka öfver fartyget samt ytterligare föra i land hvad som kunde medhinnas, men icke i öfrigt vidtaga några åtgärdei med fartyg eller last före kaptenens återkomst, afreste denne, söndagseftermiddagen, till Flens: burg, för att dels anmäla olyckshändelsen för lastemottagaren hr P. P. Schmidt och dels tele: grafera till fartygets och lastens egare handlan: Åen H. Cornelius i den under Westerviks stad lydande köpingen Gamlebyn, för att erhålla or: dres om hvad under åessa omständigheter borde göras för räddande af fartyg och last. I afvak: tan på telegrafsvar dröjde kaptenen i Flensburg till tisdagen, men då något svar ännu icke af hördes, anmodade kaptenen hr Schmidt, att till sig öfversända telegrammet så snart det anlände samt begaf sig sjelf, tisdagseftermiddagen, på återvög till Schliemände, men hann icke längre än till Capeln, der den sjukdom, hvaraf kaptenen redan föregående dag haft känning, eller lunginflammation, antog en så våldsam zarakter att kaptenen måste stanna qvar i Cappeln och anlita läkarevård derstädes. Dagen derpå, el ler onsdagen, ankom hr Schmidts fullmäktig, h P. J. Lange, till Cappeln, medförande telegraf svar från hr Cornelius, af innehåll, att hr Schmid skulle i samråd med kaptenen vidtaga alla nö diga och möjliga åtgärder, för att berga farty get och laddningen. TI anseende till kaptenen: svåra sjukdom, som hotade att blifya långvarig beslöts då emellan honom och hr Lange, at svenska och norska vice konsuln i Csppeln, hi E. J. Balle, skulle anmodas öfvertaga hela berg. ningsbestyret, hvilket hr konsul Balle, som vid tillfället var närvarande, jemväl sig åtog. Föl jande dag eller torsdagen den 27, började också hr konsul Balle, att med biträde af besättnin gen och legdt folk, på tvenne smärre fartyg el ler jakter, berga först fartygets inventarier och sedermera däckslasten, bergningsarbetet fortsat