Aftonbladet – 23 april 1863, sida 3

tine Walkinshaw, en skönhet, som följt med sonom från Skottland och trofast och uppoffrande lefvat tillsammans med honom alltsedandess, tog af anledningar, som icke äro fullt upplysta, plötsligen en dag 1760 det partiet att flykta ifrån honom till Paris med sin och hans 7-åriga dotter Charlotta 5 uart Chon kallades alltid med detta naron). Detta var ett slag, som krossade heia hans styrka, han hade länge varit grubblande, hån blef nu nästan halftokig och förföll under detta sitt slapphetstillstånd till. — flaskans eländiga tröst. Denna passion tog snart alldeles öfverhunden hos konom, till den grad, att nästan ingen kunde befinna sig i hans närhet, enär han under sin rusighet med en vildhet som intet förmådde återhålla, slog omkring sig och helt simpelt genompryglade den första, den bästa. År 1766 dog hans far, pretendenten, riddaren af S:t Georges, som Kända till sin död höll ett slags hol i Rom. Carl Edward flyttade då dit, men fortfor att dricka som förr, oak tadt sin nu astagna titel af Kongl. Maj:t. År 1770, då den franska regeringen förändrade sin politik, ett ögonblick på fullt allvar spekulerande på att återförbjelpa Stuartarne till engelska tronen, blef Carl Edswvard kallad till Paris, för att der vidtalas af vederbörande rörande en landgång i England; han inann sig i Paris, han infann sig äfven sent omsider vid den beramade sammankomsten med de franska statsmännen, men — så rusig, att han ej hörde ett ord af hvad man sade honom. Följande dag blef denne f. d. bjelte skyndsamligast skickad tillbaka till Italien. Det franska hofvet insåg efter detta full-komligt, alt i spetsen för ett krigiskt företag var den fordne segraren vid Preston Pans numera omöjlig; men det läg den tiden i dess intresse att hafva familjen Stuart till skrämbild mot England, och man fick derföre det infallet att försöka om ej Carl Edward åtminstone kunde tjena dess sak genom att gifva sin ält den hittills