Aftonbladet – 23 april 1863, sida 2

Gustaf II och pretendenten Carl Sivart. En historisk episod. At ORVAR ODD. En af de mångfaldiga facetterna i Gustat ll1:s sällsamma karakter var hans, under ett visst tidsrum till och med passionerade, vurm för det mystiska och för hvad man den tiden kallade det högre maconneriet. Några författare hafva sökt att bortförklara denna hans ifrågavarande passion, som om det endast varit ett löst och tillfälligt infall af den snillrike och liflige monarken, andra tyckas helst vilja hafva allt hvad härom ryktesvis varit spordt eller i samtida anteckningar förekommit betraktadt som ren fabel, uppfunnen afvillasinnade. Vi anse det för vär del icke Omöjligt att en gång bringa tili full bevisniog, att Gustaf III en tid var till och med fullt ut lika djupt inne i öfvertro och mystiska förvillelser, som någonsin hans bror hertig Carl och dennes förtrogne, och att han tog mycket af sin tids och sin omgifnings rent besatta utsväfningariandeverlen och experimenterande i negromanti? för fullkomligt allvar, men det är endast en ytterligare ny facelt af hans lynne, att han på samma gåog antog mycket af detta såsom någonting fullkomligt giltigt och betydelsefullt i och för sig, och dock ställde sig i vissa ögonblick utom kretsen för att kallblodigt reflektera om man icke möjligen med fördel kunde begagna något häraf som medel för främmande ändamål, till och med rent politiska. Ett tillfälle, der mysticismen, frimureriet och de rent dynastiska intressena voro hos Gustaf III på ett intimt, men högst egendomligt sätt sammanblandade, halva vi i den plommonfeltska romanen. Piommonfelt, en ung, mångberest industririddare, hvilken år 1777 blifvit på grund af höga förbindelser anställd som ceremoni-. mästare hos konungen, hade lyckats inbilla sin monark, att det endast kom an på ho