Aftonbladet – 23 april 1863, sida 2

just vid denna tid stod ledig; i fall Gustaf IlI lyckades vinna tempelordens stormästarskap efter den siste Stuart och komma i besittning af ordens arkiv, vore det för honom lätt: 1:0 att sjelf insätta sin bror hertig Carl till mästare för nämnda provins och 2:0 derefter åt sin bror reklamera — Lifland, såsom den sista hkärmästaren Gotthard Kettlers arf; hertigen borde då icke hafva svårt? att älven politiskt förena den gamla tyska riddarordens båda hulvudländer Lifland och Kurland och i kraft af sin erhållna dubbla härmästareoch provinsmästarevärdighet helt simpelt skapa åt sig ett litet anständigt, eget rike på andra sidan Östersjön (något, som brodern Gustal väl ej ogerna såge realiseradt). Adeln i Lifland, sem med ättetaflornas rätt vore landets egentliga egare, var ju af gammalt befryndad med den svenska. Katrina II i Ryssland och Fredrik i Preussen skulle enligt naturens ordning snart lemna skådeplatsen, det erbjöde sig då ett lyckligt funnet tilllälle att fiska i grumligt vatten o. 8. v. Det gällde endast att nu passa på och ej försumma fatalierna. Schröderheim söger det rent ut, att Gustat III nappade villigt på denna efälventyraren Piommonfelt utkastade krok, antingen det nu var af begärlighet för sin egen del efier saccessionen till det allerhögsta stormästar skapet i frimureriet. eller i den dristiga föreställningen om möjligheten att kunna honett placera sin bror utom Sverges lundamären och sålunda befria sig från den obeqväma ständiga närvaron vid hans sida af en expektant och, hvad som kanske var ännu obehagligare, ett helt expektanthof. Hela versionen tager sig, vi medgifva det, vid för sta ögonkastet skäligen osannolikt ut och vi vilja visserligen icke ställa oss som borgen ör att allt hvad Schröderheim berättar för tjenar fullt historiskt förtroende, — i Ecbinkel-Bergmans Minnen? tages emellertid allt det här ofvan anförda för godt ifrån början till slut, — men äfven om man här vid ett och annat torde böra reservera sig; såsom