Aftonbladet – 22 april 1863, sida 2

Gurlis ögon hvilade på Allon, som vid denna fråga blef blossande röd. Jag ämnade resa hit och derföre skref jag icke, svarade han, harmsen öfver den rodned han icke kunde betvinga. Du ämnade, men du reste ej, och skälet hvarföre du ej gjorde det, vill du säga mig det? Allon föregaf tusende andra skäl, utom det rätta. Gurli åhörde honom med en nästan tvif. lande min, och räckte honom ett bref, som hon tog upp ur sin ficka, sägande: Jag hoppas för bådas vår framtida lycka, att hvad du pu sagt är sanning, ty om icke så vore, handlade du illa. Läs detta, så skall du finna att din mor har en helt annan tanka om din uraktlåtenhet alt skritfva till mig. Allon emottog brefvet och läste: Mitt kära barn! Guds frid och välsignelse önskar jag dig, ehuru du på ett så smärtsamt sätt misskännt mig. Jag har likväl lärt mig att icke vredgas öfver de oför rätter jag lider, utan att löna ondt med godt och att vara dens vän, som visat sig såsom min fiende. Du har sagt mig att du misstror min ömhet för dig. Må du göra det, förvillade barn; en dag skall den Högste upplysa ditt förstånd och visa dig huru orätt du gjort mig. Jag skall emellertid såsom en mor vaka öfver ditt väl, och till bevis härpå har jag nu fattat pennan för att varna dig för en fara, som hotar din framtid och din lycka. Du har, genom att tvinga Allon qvarstanna här, begått en stor oförsigtighet. Hans harm och smärta att se sig tillbakasatt af den ban tillber har också fört hoiom till kanten af en afgrund, som kan somma att uppsluka både din och hans sällhet. Här i detta syndens hemvist uppehåller sig för pärvarande samma sångerska du hyste i ditt hem förlidet år, utan att upplysa lina öfriga gäster om hennes syndiga yrke. 4Jag har icke hört henne, emedan det