Aftonbladet – 17 april 1863, sida 2

gods, som de innehade, då de blefvo Ryss. lands välde underlagda. Och i denna ärtikel lofvar ytterligare hans ryska majestät ait hvarken han eiler hans efterkommande någonsin skola bega der. Mot denona artikel her ryska regeringen konseg7ent och grymt oupphörligen brutit. Då Österriko föreslog vt på denna bag grunda päryckningen å Ryssland, var det öfvertygadt att alla Europas katolska makter skulle göra gemensam sak med Engtand, Frank ike och Österrike. Men lord Russell vågade icke för engelsmännens puritanism att biträda användandet af den katolska religionens princip, utan yrkade att de tre makterna endast skulle hålla sig till den politiska sidan af saken. De trenne makterna öfverenskommo också om en samverkan på denna grundval, och dafläto för något mer än en vecka sedan a en not till ryska kabinettet. Dessa i ika lydande, men makterna va Ryssland tillkänna att de utgå amma sjopunkt och åsyfta famma damål, genom att låta noterna beledsagas muntlen förklaringar af deras sändebud i Petersburg. Andan 1 dessa noter är alt öfvertyga Ryssland, att interventionen härleder sig från en apphöjd och omfattande anledning, nemiigen den europeiska ordningens intressen och verldens fred. Den mest bindande argumnentation och den mest vältaliga skicklighet äro nedlagda i den för öfrigt icke synrligt svåra bevisningen, att sedan 70 år en polska frågan dyker ånyo upp med allt kortare mellentider och att, hvarje gång den änyo bryter fram, det ellmänva rätitsmedvetandet erfar en lång skakniog och förhållandet mellan stormakterna en rubbning, en ämning som äro egnade att störa verldens fred. Kabinetterna i Paris och Londou yrka att tjonliga åtgärder må vidtagas, för alt för ajltid undanrödja ett frö, så rikt på allmän oro. Noten från kabinettet i Wien innehåller egentligen ingenting annat än ett allmänt, men bestimdt och ihärdigt vädande till Alexander II:s ädelmod. Österiska regerin-en hänskjater till ezarens initistiv att förbättra konungariket Polens ch de andra polska provinsernas ställning. Afven pålven har höjt sin röst till Polens försvar, och när denna röst höjes i religionens namn är den ännu mäktig och finner ett starkt genljud i Frankrike, i Spanien, i Portugal, i sjelfva Italien, i alla katolska länder. Det är i tvenne skrifvelser, som påfven ndiligen högt och öppet ställt sig på deras sida som yrka Polens rätt. Den ena skrif. velsen är ställd till kejsaren af Frankrike, den endra till kejsaren af Ryssland. I båda beder, bönfaller och yrkar han att de begge katolska monarkerna skola med sitt mäktiga veskydd värna de olyckliga katolikerna i Polen — detta Polen som suckar under den moskovitiska ortodoxiens förtryck. Han erimrar att i följd af Polens delning elfoa millioner katoliker hafva geno:a alla slags tort.r blifvit tvingade att förneka sin tro och afvika från densamma. I ordalag at djup smärta erinrar hun att bland de elfva millioner, som blifvit omvända medelst svärd eller knut, finns ett mycket stort antal, hvilka, i likhet med Bulgarerna, önska återvända till den romersk-katolska tron, men hindras derifrån af det ryska tvånget. Påfven slutar med en varm meaning till de ka. tolska makterna, hvilka det tillhör att frams för allt intervenera till förmån för Polen, för alt framkalla ett slut på det förfärliga och alltför långvariga förtryck, för hvilket deras sargade och utmattade medbröder i tron äro nära att duka under.