Aftonbladet – 16 april 1863, sida 2

Han uppbar den dagen sin smärta figur med en sådan prägel af energi och stolthet, att det stundom veka och sjukliga i hans kroppsställning nu var alldeles försvunnet. Hans ögon strålade, och om än pannan föreföll biekare och tankfullare än eljest, syntes de öfriga dragen deremot lifligare. Han och Allon belsade på damerna, som gingo in i den angränsande salongen, der Gurli, Elisabeth, tant Catharina och Beata befunno sig. Då de passerat förbi de båda unga männen, återtog Stefon det albrutna samtalet. Du lofvar mig således att icke låta Grön lund eller faster inverka på dina husliga förhållanden och störa friden i ditt hem.? Det lofvar jag, svarade Allon och räckte Stefan handen. Du borde veta huru innerligt jag föraktar den förre. . Allon, det gafs en tid då du af hjertat hatade den du nu älskar. Dina känslor ötvergå lätt från den ena ytterligheten till den andra. Din karakter är svag och du låter inverka på dig. Blom beherrskade den, sedan Grönlund var borta ; men det hindrar icke, att .... Tala ej ut. Jag är nu man och icke ett barn. För öfrigt, du har mitt ord, mitt handsleg på att Grönlund aldrig skall vinna något välde öfver mig. Godt, jag är nöjd och vill tro, att du ej skall svika ditt ord. Skulle du göra det, så skall jag erinra dig derom. Stefan tog ett steg för att gå in i salongen; men Allon hindrade honom: En fråga, Stefan. Det skall säkert icke örundra dig om jag önskar veta hvarföre lu nu intresserar dig så lifligt för Gurlis ycka och framtid. Du har icke för hvarken henne eller mig hyst någon särdeles vänskap. Skulle äfven din ovilia mot Gurli a förbytts till en ömmare känsla? Min ovilja, liksom min välvilja kan icke örändra karakterX, svarade Stefan kallt. Jag har aldrig haft vänskap för dig, det ir sannt, än mindre för Gurli; men jag har