Aftonbladet – 9 april 1863, sida 3

Vi lemna den fordna eleven med sin lärarinna, för att se om alla andra i det stora huset sofvo. Klockan hade slagit två på natten, då dörren till salen i nedra våningen öppnades och madame Teverino smög in dit med ljudlösa steg. Hon gick fram till den tomma platsen der spiseln stått, granskade hvarje sten i väggen, betraktade hvarje fogning, och då intet resultat följde af denna undersökning, började hon betrekta golfvets stenläggnivg der spiseln stått. Hon sopade undan murbruket och lyste på hvarenda sten. Slutligen stannade blic ken vid ett par som föreföllo nyare än de andra. Hon tog en murbräcka och började helt varligt bryta upp stenarne. De suto icke särdeles hårdt, utan lossnude snart, så att hon kunde lyfto upp den. När deua lyckats, blickade hon ned i öppningen, och ce der syntes ett mörkt föremål. Hon uppbröt ännu en sten, och om några miuuter hade kon tagit upp en liten aflåvg låda ur hålet. Andtligent, mumlade hon, har jog funmt hvad jag sökt!4 Ilon reste sig upp och betraktade sitt fynd. Lådan var icke särdeles väl sammanfogad, utan madame Teverino tog med lätthet upp den och höll nu i sin hand ett litet dyrbart skrin af sköldpadd med ornamener af scilfver, eom hon tagit derutut. Vid åsynen deraf undföll henne ett utrop af glädje, som, ehuru qväfdt, likväl genljöd i talen, så att hon tyckte sig höra det npprepadt ba henne. Hon vände sig förskräckt om, fottande tag iljucet, som hon ställt ifrån ig, men vid denna rörelse slocknade det. Ett hånskratt hördes tydligt vid hennes sida; en hand, den madame Teverino tyckte vara kall som dödens, fattade om den af hennes händer, som höll skrinet, och det med en styrka, att smärtan tvang henne släppa silt fynd. IHon började höltigt ropa på hjelp och hörde då återigen samma hånskratt. Säriket banade eig i nattens tystuad väg