Aftonbladet – 9 april 1863, sida 2

Vill Gurli ej taga min arm?4 frågade Allon. Hvarför icke; den skall ju ändå blifva mitt stöd i lifvetX, svarade hon leende. Skall! upprepade Allon och böjde sig ned till henne. Detta låter som elt tvång. Ja visst. När äro vi dödliga väl underkastade ett större, än det våra hjertan ålägga oss. Finner du detta slafveri tryckande ? Allon, vi hafva talat tilräckligt i detta ämne. Att jag är slafvinna under min tillgifvenhet för dig bevisar min närvaro här i detta ögonblick, då jag ville vara hvar som helst annorstädes.4 Allon kysste Gurlis hand och eade någon af dessa fraser, äf hvilka alla förälskade begagna sig. Dessa i sig sjelf alltid platta försäkringar om en lycka, som högst sällan förverkligas och om en trohet som lika sällan håller stånd, misshagade Gurli. Hon afklippte också Allons tal helt tvärt. De inträdde i trädgården under ett återfall af misshumör. Ållon nedstämd af Gurlis sätt att tysta munnen på honom; Gurli förtretad öfver att han ieke kunde fatta det hon icke fördrog ordandet om hans känslor. När de voro helt nära terrassen hörde de glada och muntra röster som samtalade der. Gurli urskilde Siefons, som på flytande italienska förde en liflig konversation. Hon hörde honom säga: SAf nåd, hör upp med alla dessa tusende enklagelser. Ni ser ju att jag blir helt hufvudyr och förlorer alldeles modet att försvara mig.5 Hvilket bevisar, alt ni känner er träffad af sunningen. Ni är, signor, den flyktigaste af alla flyktiga, den farligaste af alla farliga och den trolösaste af alla trolösa. Det höres, signora, att ni är sydländska och tycker om superlativer; eljest skulle ni lätt ha gjort den ganska enkla slutledningen, att jag omöjligt kunde beräkna att sammanträffa med er här hos min kusin.