Aftonbladet – 7 april 1863, sida 3

HICOSIUSL 4 OUT AUT Cb par ar Stud HAD ra en af harmoniska sällskapets konserter, såväl hos kör som orkester viltnade om en sorgfällig inöfning. Konserten bevistades af konungen, drottningen, prins Oscar och prinsessan Lovisa. Icke blott alla platser i salongen voro upptagna, utan äfven de många sittplatser, som man anbragt å sjelfva teatern voro fullsatta af åhörare. Festen för Polen i Upsala. Till hvad vi förut meddelat anse vi oss böra lägga ett ur Upsala-Posten hemtadt referat af docenten Odhners tal för ett återuppståndet sjelfständigt Polen och för ett troget fostbrödralag mellan Skandinaviens och Polens folk. Docenten Odhners tal hade följande lydelse: M. H.! Ren hafsa nittio år förflutit från den stund af bitter skymf och outplinlig nesa, i hvilken det mörksens dåd begicks, som alltsedan kastat sin djupa skugga öfver Europa, i hvilken det sår af lömska händer slogs, som sedan ej upphört att blöda och fråta omkring sig. Under nittio år alltren har broderblodet förgäfves ropat utaf jorden till honom som utskiftar lotterna, under nittio år har Kainsmärket allt djupare intryckts på Europas panna och dragit förbannelse efter sig. Ty att under en broderlig omfamning tillfoga det försåtliga dolkstygnet, att blanda gift i den styrkedryck, man räcker en försmäktande, sådant har städse stämplats soma nidingsv och måste draga hämnden ej blott öfver gerningsmännens eget hufvud, utan äfven öfver dem som stillatigande varit vittne till brottet. Liksom hvarje bödelsverk, så har Polens martering haft en på samma gång upprörande och demoraliserande inverkan, det har kännts för hvarje sund statskonst, för hvarje ädelt sinne på en gång smärtsamt och förnedrande att overksam bevittna Polens långsamma dödskamp, att följa de omvexlande anfallen af raseri och dvala, att se lifssymptomerna en efter annan försvinna, tills dödens kyla lägger sig fver organismen och allt är slut. Men Gudli vare lof, än är ej allt slut, än en gång genljuda öfver Europa de dånande slagen af Polens vingskjutna blodbestänkta örn, och om han ock än en gång fälles till jorden af jägarens lod, skall det som i sagan ur hvarje gjuten blodsdroppe uppväxa nya frihetskämpar. Vi hafva nyss gifvit ett uttryck åt vårt varma deltagande för denna kamp på lif. och död. Hvad innebär detta deltagande? Ar det blott en gärd af aktning och medlidande för den oskyldigt lifdömee, för den döende martyren? Är det blott en sväfvande förhoppning om det rättas och sannas slutliga seger celler en oviss appell till det blinda ödet? O nej, det hvilar på fastare grund än så, på den djupaste öfvertygelse, på de säkraste verldshistoriska garantier. Den främsta af dessa garantier är nationalitetens, den medvetna och civiliserade nationalitetens betydelse och makt: hvad vi i Polens folk skåda framför oss, äricke en af österns ströfvande horder, hvilka likt öknens sandmoln af en storm drifvas ihop och. åter förspridas, det är en af bildningens kraft! genomträngd och med dess tdla safter uppammad organism, det är en lefvande ande, som här genombryter det timligas skrankor, som icke låter sig behandlas som ett viljelöst redskap, eller låter sig skiftas som en guldhög mellan spelare. Att nationer upplösas och förgås, hörer till historiens lärdomar: men ännu aldrig har det händt, att en nationalitet har midt under sin fulla kraft och blomstring blifvit med blotta våldets makt tillintetgjord, sjelf en andlig makt viker hon blott för en högre öfveriägsen ande. Och aldrig har nationaliteten gifvet sig ett skönare uttryck än i den alltuppoffrande hängifna glödande fosterlandskärlek, som lifvar Polens folk och som omgifvit dess förnedring med en everidelig gloria, i denna tro och förtröstan till sin rättvisa sak, som kan försätta berg och äfven gjort underverk. Ilvilken herrIg garanti ligger ej häri! En annan säker borgen för Polens räddning och pånyttfödelse ligfa i folkrättens fordran. Detta torde mången vilja alla en borgen utan laga kraft, en drömbild utan praktisk betydelse: så kan det synas vid en flyktig blick, men historiens dom lyder annorlunda. Hon säger, att folkrättens lagar äro omutliga tjensteandar åt en rättvis försyn, att deras Togik är obeveklig, om ock långsam, och att der premisen är satt, der drabbar med orubblig säkerhet konseqvensen, om ock mellan försats och slutsats sekler förrinna. Den insats som försynen gjort i samtidens historia och som låter folkrätten framträda för oss i en renare, ädlare, klarare dager, är just nationalitetsidden: det är denna nya folkrätt som redan har omskapat Europas karta, det är den som tagit Polens öde om hand, ett försvar säkrare än bajo-. netter och kanoner, en borgen som måste upp: fylla sina förbindelser, ty eljest vore försynens insats ej annat än falskt mynt. Man siger, au diplomatien tagit Polens rättvisa sak i sina händer! Den vill, heter et, tillämpa 1815 års fördrag, fördrag dem öfvermakten dikterat, den vill utportionera frihet och rättvisa på nåder som brödsmulor eller fattigsoppor, för att dermed tysta det högl!juddaste knötet, den vill me delst ett halmstrå skilja tigern från det rof,;i hvars hjertblod han redan smakat! Jag lemnar. kabinetternas noter i deras värde. men icke är. det för en dylik Polens sjelfständighet jag här tänker föres!å en skål, det vore ett hån mot Po-; len, liksom det innebär en skymf mot hela mensklighetan att tala om en hal pp den sjelfständighet. jag menar, den j skränkningar och bänd, och den omfattar slätterna mellan Wartha och Dina, mellan Östersjön och Karpatherna. Det är ej längre blott i hop: ets aflägsna fjerran, utan i förvissningeng klara; jus vi motse den sköna (ag, då steppernas ryttarskaror ej mer beta sina hästar på Polens fa slätter och nedtrampa med fräcka hofvar; ulturens späda brodd, då Czarneckis, Sobioskys, Kosciuskos ättlingar ej mer behöfva yandra landsflyktens tunga Tjät och hjelplösa skåda sitt fosterlands bittra sorg och nesa, då biltog i skald ej längre behöfver upphänga sin lyra I ilträden vid Babylons elfvar, utan fritt låter Pånnes mäktiga toner liuda vid Weichselns!