Aftonbladet – 31 mars 1863, sida 3

nen, der den skjutsande ofta får försätta 3 hela dagar för 2 rår, och lemnade en humoristisk skildring, med citat af Onkel Adam, huru det går till dä ett herrskap med stora familjevagnen skall ut att åka efter skjuts. — Äfven vår hästafvel blir genom skjutsningen försämrad, och det vore i sanning märkvärdigt att hästar den ena dagen kunde draga tunga malmlass och den andra springa på landsvägen. Man hade janmärkt att tillräckliga medel saknades, men 6C0,000 rår borde väl ej fattas, då det är fråga om att göra rätt, och det vorestor skilnad mellan produktion och inproduktiva ändamål, såsom landtförsvaret. Jordbrukets ökade utveckling skulle dessutom rikligen ersätta omkostn derna. För öfrigt blefve ju äfven jorden drabbad genom den föreslagna uttaxeringen ehuru efter förnuftigare grunder än förut. Jernvägarne hade icke i någon betydligare mån minskat skjutsen. som i stället blott förändrat riktning och utgår i radier från stationerna. Genom hän skjutande till landstingen skulle endast orättvisan fördelas mera allmänt. Det finnes för öf-: rigt andra utvägar att anskaffa medel. Sålunda vore t. ex. posten icke till för att skaffa inkomster åt kronan, postoch skjutsväsendet kunde: ju monopoliseras liksom i flera andra länder. dan hade sagt att provinser finnas, der man ansåg som en fördel att få skjutsa; detta, som ej kunde bestridas, kom förmodligan deraf att landshöfdingarne icke brådskat med införande af entreprenader. Tal. heppades slutligen att adeln denna gång icke måtte sakna mod att gå. bondeståndets rättmätiga önskan till mötes och yrkade bifall till utskottets förslag. I samma syftning talade hr Wolfet, hvilken förklarade ibland annat att den principiela fråan här vore vigtigare än den ekonomiska, och ramhöll hvilken nationalekonomisk vinst skuile uppkomma genom ett rationelt ordnande af diligensväsendet, som lemnade en besparing både på hästar och skjutsfolk. Uti ett längre föredrag uppträdde derefter grefve Anckarsvärd för bifall och tackade på de skjutsskyldiges vägnar det sammansatta utskottet för det sätt hvarpå frågan blifvit löst; tackade äfven hr v. Koch och frih. Sprengtporten för deras erkännande af grundsatsen, medgaf att deras förmedlingsförslag vore goda, men kunde icke med sitt vidhållande af konseqvens i principer biträda dem, ty all orättvisa är feg. Genom presteståndets förslag skuile blott en allmosa utdelas, men den förhatliga skyldigheten likväl stå qvar. Det vore ledsamt att ireservationerna finna upprepad den gamla visan att staten icke har mwågon skyldighet att öfvertaga skjutsningsbestyret. Om bevillningen ökas, kommer den ju äfven att drabba den skjutsskyldige. Derefter lemnade talaren en vidlyftig och ganska intressant historik öfver skjutsväsendet i vårt land, hvarigenom han bevisade att det blifvit inrättadt till hufvudsaklig förmån för adeln; och det vore väl då icke för mycketom den nu ville i någon mån återgälda denna skänk. Såsom ytterligare ekäl hvarföre skjutsningskylligheten, hvilken likasom grundskatterna blifvit åtagen blott för temporära ändamål, men sedan fått qvarstå, nu borde upphäfvas, kunde äfven åberopas att folkmängden ökats, de resaudes antal ökats, penningevärdet minskats och många nya vägar blifvit anlagda, hvilkas underhåll fordrar en betydlig kostnad. Man ryggar icke tillbaka för huru stor skuldsättning sem helst när det är fråga om byggande af jernväg, hvilken hvar och en vill hafva dragen förbi sin port, och kostna: den för dem drabbar äfven den skjutsskyldige jordegaren, men man vill icke göra några uppoffringar för ett så rättvist ändamål som det nu ifrågavarande ; man bor väl icke tveka för några riksdalers ökad beviilning. Af alla länder är det endast Ryssland och Norge, som i skjutsningsväsendet står på ungefär samma linie som Sverge. Bondeståndets uppoffrande af husbehofsbränningen, hvarigenom staten tillskyndats en storartad gåfva af ungefär 9 millioner årligen, borde väl älven beveka till någon motsvarande uppoffring från andra sidan och dess befriande från en medeltidsartad inrättning. Det vore förvånande att man icke från den allsmäktige ekonomiske lagstiftaren fått någon framställning i ämnet; K. M:t hade tillsatt en komitå och derigenom trott sig hafva uppfyllt allt. Kunde icke gilla uppskjutande till nästa riks deg eller hänskjutande till iandstingen Dessa äro ännu obestämda och obepröfvade. Dessutom vore här icke fråga blott om länets utan hela landets fördelar. Klokhet och rättvisa mana till antagande a: utskottets förslag. Grefve Liljencrantz bestred att skjutsningen blifvit ökad. Så genomgripande åtgärder, som utskottet föreslagit, vore olämpliga; med antaande af hans motion skulle alla olägenheter örfalla. Man hade framställt åtskilliga fantasimålningar och skildrat skjutsväsendet som ett verkligt träldomsok. Det vore icke underligare att den, som har en häst, vore skyldig att dermed betjena allmänheten, än att den, hvilken har pengar, ärskyldig att underhålla den fattige; statens ändamål är ju att den ene medborgaren skall vara den andre till tjenst och att för hvarandra göra nödiga uppoffringar. Skjutstungan är en tunga som hvilar öfver jorden och betydligt äldre än grundskatterna, det vore ju orättvist att genom ökad bevillnings påläggande öka tungan? både hos dem som nu ega och de som icke ega skjutsskyldighet. Den afutskottet upp: gifna summan vore ett förslagsanslag och måste således af riksgäldskontoret fyllas huru högt den än uppginge. Innan erfarenhet vunnes vore det hvarken klokt eller nödvändigt att lemna en så stor summa för att lätta tungan. Man har icke heller föreslagit att embetsoch tjenstemännen ekulle erhälla någon ersättning för den ökade kostnad, som af förhöjd skjutslega blefve en följd, hvilket vore högst obilligt. Ehuru talaren således helst skulle velat hafva sin motion antagen, hade han likväl ingenting emot att gå in på presteståndets beslut, hvadan han med yrande om afslag på punkten instämde med hr v. Ehrenheim. Hr Eb. 3. Nordenfeldt ansåg att det var de resandes skyldighet icke statens att betala och ville att på de stora vägarne alla skulle fortskaffas med postdiligenser, men på de andra vägarne jegan höjas. Yrkade återremiss. Sedan derefter flera af de föregående talarne replikerat hvarandra, grefve C. Wörner äfven ingtämt med presteståndet. anseende, efter hvad vi tyckte oss uppfatta, att skjutsen ännu på många ställen räknas för en biförtjenst och angenäm sysselsättning, emedan man gerna förtjenar pen gar, och hr De Mare talat för bitall ur prinviel synpnnkt ed förka tande af alla lapp