Aftonbladet – 31 mars 1863, sida 2

, YE TO RETA TIME nd och Preussen å ena samt Fr För Polen och dess vännet hafva de sednare dagarnes företeelser ej varit särdeles uppmuntrande. Langiewicz har blifvit siagen och flyktat in på österrikiska området, och polackarne hafva i honom förlorat en man, som hittills visat sig som den duglii gaste och kraftigaste för resningens orzanisering. Ungefär samtidigt med underrätteisen härom har franska senaten i fråga om de polska petitionerna voterat dagordningen med 109 röster mot 17, och derigenom svikit alla de många och stora förhoppningar, man fästat vid den länge med otålighet motsedda diskussionen. Om denna vill jag ej vara mångordig. Flertalet läsare iochemtar tvifvelsatan med intresse resultatet, utan att derföre synnerligen intres gera sig för hvad herr den eller den baft att andraga. Det är också egentligen endast tvenne af de talare, som uppträdde, hvilkas ord förtjena en speciel uppmärksamhet, nemligen prins Nepoleon och ministern Billault. Den förre representerade den allmänna stämningen och opinionen i landet, boppet, tillförsigten och den ruska handlingen; den sednare den kejserliga styrelsen, försigtigheten och det lugna öfvervägandet af skälen för och emot ett verksamt uppträdande till Polens fördel. Diskussionen öppnades af M. Bonjean med en exposå at Polens öden under nära ett sekel, Han uppvisade nödvändigheten för Europa att upprätta ett fritt Polen, och trodde att kejsar Napoleon kunde det, utan att sättaFrankrike i fara. Han talade derföre för petitionernas öfverlemnande åt styrelsen. Arthur de Gueronniere ordade i ett färglöst och Jjumt tal om tillämpningen at 1813 års fördrag. Deremot uppträdde prins Poniatowski och visade omöjligheten att inskränka sig endast till detta. Et fritt Polen vore numera den enda möjliga lösning. Markis de la Rochejaquelin uppträdde på ett sätt, som visade, aw här liksom öfverailt finnas representanter för ruttenheten och det moskovitiska väldets lifsprinciper. Den historik han gaf öfver Polens delning gick endast ut på att visa dess nödvändighet, enär polackarne voro ett oregerligt slägte. med alla möjliga lyten. Han vädrade i rö relsen Mazzini och Garibaldi d. v. 8. revolutionen, detta spöke, som man noga mäste akta sig för att frambesvärja. M. Walewski vederlade i en mängd punkter Rochejaguelins framställniog ef polackarne och Polens delning, samt slutade med ett, till svar på dennes påstående, att det var det revolutionära elementet i allmänhet som gaf sig luft i Polens resning, utropa: det är falskt, falskt, falskt Prins Napoleon, som derefter uppträdde, var det som gaf lif och tärg åt dagens debatt, och första platsen såsom tulare inom senaten torde svårligen kunna bestridas honom. Herre öfver språket och sitt ämne lät han af inga konsiderationer athålla sig från att lemna fritt lopp åt sina sympatier för Polen. Han började med stttacka Walewski för hvad denne svarat på Rochejaquelins tal; men beklagade blott att Walewski icke inskränkt hela sitt svar till de tre gånger gentagna orden: det är falskt! Annat svar ansäg han nemligen detta tal ej fordra. Efter denna ingress, som besvarades med ett temligen allmänt mummel bland senatorerna, skred prinsen med en glödande vältalighet till behandlingen af sitt ämne. Han upprullade tafla på tafla ur Polens sorgliga historia och Rysslands nedriga politik och förfaringssätt, hvilket sednare han målade med så svarta färger, att väl Ryssland sällan blifvit inora den politiska diskussionens område härdare åtgånget. Han försäkrade, att kejsaren, hvilken sjelf en gång som prins varit på väg till Polen för att taga dess ledning om händer, aldrig kunde annat än djupt intressera sig för dess framtid, något som han dessutom bevisade genom citater ur kejsarens egna skrifter, publicerade efter hans uppstigande på tronen. Han gaf en karakteristik af England och dess politik, samt visade att England, i händelse af en krigisk intervention från Frankrikes sida, både af sin politik och allmänna opinionen skulle hindras från att uppträda emot Frankrike. Han ville ej veta af dessa fördrag från 1815, som dikterats af den mot Frankrike mest fiendtliga politik och visat sig i så många afseenden ej vara annat än döda bokstäfver. Han ville något mera för Polen än det som blott kunde komma ut ur dem. Han ville ej krig, men ej heller fred. Han ville de medel, som ledde till Polens befri ande. Framför allt, han ville ej dagordnin gen, emedan allmänna opinionen deri skulle se ett öfvergifvande af Polens sak. I korthet, prins Napoleons tal kan resumeras i dessa hans ord: Det är min djupaste öfvertygelse att franska kejsardömet med Napoleon III i spetsen kan och bör åtaga sig Polens sak Jag är förvissad att kejsaren skall göra det med I amn aAAAR Aft amn damnannAra ala ln