Aftonbladet – 30 mars 1863, sida 3

dades genom reformationen efter Upsala mötes beslut, men var långt förut förberedd genom det förräderi, som mot kyrkan begicks, då redan under kejsar Konstantin den stores tid kyrkans avtonomi förråddes, och hon underkastades den henne motsatta fiendtliga makt, som i bibeln kallas verlden (motsatsen till Guds rike). Genom denna förening af kyrka och stat har det, jag ville kalla statskyrkoskrymteriet i stort, på ett förfärande sätt tillvuxit. Om nu den öfvertygelse blir allmännare, att, genom det ifrågavarande förslagets antagande, religions och samvetsfrihet utvidgas och skilsmessan mellan stat och kyrka påskyndas, samt att derigenom befordras Guds rike och kärlekens makt, det högsta på jorden — större beröm kan om ett sådant förslag icke sögas —; så är klart, att många skola deraf tving-s arbeta för förslagets framgång, om än de hafva ögonen öppna för alla de politiska faror som dermed lätt kunna följa. Jag vet att förslaget, blott i följd af dess synbara följder i religiöst hänseende, har och får en mängd varma anhängare äfven bland dem, som föga bekymra sig om politiken. Men förslaget medför ock många socida fördela, bland hvilka jag vill framhålla blott dem jag icke nu hört omförmälas. Förslaget, antaget till lag, skall nemligen fullborda den redan raskt framgående til intetgörelsen af den okristliga ståndsandan, som är en förgyld egoism. Jemikheten mellan medborgare samt deraf uppkommande inbördes aktning och tillgifvenhet skola genom förslagets antagande kraftigt beforras. Förslagets antagande skall ock fullborda det månghundraåriga adelsvä dets undergång. Jag medger visst, att detta välde nu är föga tryckande; och mången torde anse det orimligt att tala om adelsvälde i socialt hänseende här i landet; men så alldeles obehörigt torde det icke vara. Om man öppnar statskalendern får man se, att (om jag minnes rätt) af konungens befallningshafvande, öfverståthållaren inberäknad, sjutton eller aderton äro grefvar, baroner eller andra adelsmän, och således blott 6 å 7 ofrälse. Kan man nu tro, att en så fåtalig klass, som adeln är i jemförelse med Sverges öfriga inbyggare, skall af öfverlägsna embetsmannakapaciteter frambringa en mängd, jemförelsevis så stor, att bland hela det öfriga svenska folket icke födes eller finnes mer än en tredjedel eller en fjerdedel sådane? Detta vore orimligt att antaga om man betänker huru stor mängd kunniga och erfarna ofrälse embetsoch tjenstemän, possessionater och andra bildade män, som ilandet finnas. Ser man på svenska armån, så finner man likaledes de flesta af det högre befälet vara adelsmän. Likaså i afseende å hofvetsembelsmän, ehuru kanske detta är mindre afundsvärdt, och af andra orsaker ej nu bör vidröras. Säkeit är att presidentsbefatiningar och högre embeten, som kunna skötas med tillhjelp af skickliga underbafvande, och derföre likna sinekurer, vanligen bortgifvits åt adeln. Sålunda har, i följd af det gamla adelsväldet, den grundlagsparagraf (R. F. 28 S 1:0) hvari föreskrifvits, att konungen fäste vid alla befordringar afseende endast å de sökandes förtjenst och skicklighet men icke på deras börd, ofta blifvit en död bokstaf. Det kongl. förslaget, godkändt af rikets ständer, skall vidare till sina naturliga gränser inskränka ett månghundraårigt prestvälde (i verldsligt afseende), så vidt detta är med kristendomens anda oförenligt. Jag vill endast påpeka detta, utan att vidröra presterskapets inflytande i religiöst hänseende. Förslaget, antaget till lag, skall påskynda en af billigheten länge påkallad utveckling och utvidgning af landtmännens socia a och politiska makt; men häri ligger ock möjligheten af denna makte missbruk, och således den hufvudsakliga fara, hvarmed förslaget hotar. Man kan dock ej förneka billighetens kraf, att, för de ofta omtalade nio tiondedelarne, den ringa minoriteten får tmska åt sig: och, om än faran för högre intressen kan genom betalandet af denna urgamla skuld blifva stor, måste dock billighetens kraf uppfyllas och den nu vid riksdagarne herrskande minoriteten af nationen lemna bondeståndet vida mer än en fjerdedel i nationalrepresentationen. Den föreslagna nationalrepresentationen skall medföra det parlamentariska styresesättet med alla dess fördelar och — faror. Bland fördelarne, om hvilka ensamma jag nu skall tala, må nämnas nödvändigheten för regenten att till ministrar och rTådgifvare städse välja utmärkta och talentfulla män, som ega förtroende hos plaraliteten bland nationens representanter. Detta orsakar enighet mellan regering och folk samt kan medföra stora fördelar. Om man vågade hoppas att första kammaren blefve sådan den borde olifva, så är uppenbart att det parlamentariska styrelsezättets införande skulie medföra oändligt stora sociala förmåner. . Förslaget, antaget, skall betydligt förenka riksdagsmekanismen ) , påskynda de stora reformerna i civiloch rättegångslagarne m. m., hvartill så många och långa förberedelser gjorts, samt sälunda befordra en social utveckling, den mången hittills ej vågat hoppas. Förslagets antagande skall ock i nationalrepresentationen införa en mängd bildade män, hvilka derifrån nu äro utestängda, och säkerligen derifrån utesluta mången, som nu deri deltager utan att vara utrustad med gåfvor, som till ett så högt värf fordras. Att förslaget, om det antages, alltså i det hela blir bättre än den nuvarande representationen, är för mig visst, redan på grund af de få bland förslagets fördelar, jag nu uppräknat; men frågan är, om man ej, då nationalrepresentationens ombildning nu tyckes hafva för sig en stor pluralitet inom representationen, kunde vinna alla dessa fördelar, utan att på samma gång gifva skälig anledning till fruktan för de faror, som af förslagets antagande så lätt och naturligt kunna följa, och hvilka jag ej kan med godt samvete förtiga. Bland dessa faror ställer jag främst den, att, om förslaget, antaget till lag, icke lyckas att, såsom dess syfte är, snart tillintetgöra den hos bönder i vissa trakter ännu skarpt framstående ståndsandan, utan denna fortfarande kommer att i större delar af landet regera Sverges besutna allmoge, denna jordbrukande allmoge otvifvelaktigt kan missbruka den öfvervägande makt, som genom förslagets antagande tiildelas. allmogen. Och då man erfarit den ifver, med hvilken bondeståndets riksdagsmän försvarat den riksförderfliga s. k. husbehofsbränvinsbränningen; må det ursägtas, om man, bland de faror, förslaget medför, ser skymta främst hemska och mörka figurer: småparnorna. Skulle den s. k. ) Härvid hade bort omförmälas, att geaom förslagets antagande afhjelpes en af de största orimligheterna i nuvarande riksdagsmaskine1ri, nemligen den, att minoriteten i vanliga frågor, och en högst ringa minoritet i grundlagsoch privilegii-frågor, kan besegra majoriteten. Om för tillfället vid omröstningar bondeståndet består af 110 och hvardera af de öfriga stånden utaf 60 ledamöter, så kunna 31 prester, 3i borgare och 31 adelsmän, tillsamman 93, dels med konungens bifall stifta lag eller bevilja anslag eller pålägga grundskatt, dels ock utan konungens samtycke råda öfver banken och genom förstärkt bevillnin:sutskott öka bevillningeu, mot protest af hela bondeståndet -.......... s..es 110. samt 29 adelsmän, 29 prester och 29 bor