Aftonbladet – 28 mars 1863, sida 3

skildes. BDobatten om Pepresentationsreformen. Prosteståndet. (Forts. från tisdagsbladet.) Dr BRansten ville ej ingå i några detaljer, utan blott i allmänhet granska förslagets i beskaffenhet, dess anda och syftning. Säkert är dess syfte godt, ty det går folkets önskningar till mötes, såsom synes af det jubel, hvarmed det blifvit helsadt; och ehuru ynderhaltigt är det nog välment, och tämnadt till det allmännas väl, ty eljest hade det ej mot en högre tillstädjelse fått framkomn Men med afacende på sig S motsvarar dess inre beskaffenhet, anda och syftning ej billiga fordringar. Ty hvilken anda Har dikterat det? srådsprotokollet att ståedens upphäfvande är en tidsfråg svirare att lösa ju längre man dröjer. Tidsandan är alltså rätta driffjedern; den kallas sjelfva och säges arbeta att minska de tvenne frä ståndens vigt. Detsamma säger konstitutionsutskottets betänkande och nedlägger vigt på, att individens rättigheter i främsta rummet böra bevakas En ombildning är onekligen af nö den, och tal. nekande votum härflöt ej af stånds. intresse, ty den tid nalkas, ait presterskapet ej såsom stånd bör deltaga i dagarne, och behöfver komma på en n hittils. Den växande prestbristen gör det dessutom omöjligt för presterna att vara riksdagsmön; vistandet här vore g a riktigt en börda, och i församlingen behöfs prestmannen vida bättre. Skolans sekalari:sering gör prestbildningen svårare och detta är ytterligare skäl till prestbristen. Men fastän presterskapet ej längre deltager i riksdagarne, är dermed ej raenadt, att ett kyrkligt element bör finnas i riksförsaralingen, och i detta föreslagna kyrkomöte, som kunnat utgöra grunddragen till n general församling. Hur än ståndets form ändras, skall dess anda bli qvar i reresentation ÅAfven de andra stå -Å ånden hafva undergått förändringar och kunna ej qvarstå såsom ständ. Men dera er såsom representanter för en samhällsorganism måste ega bestånd. Bonden behöfves för att representera eganderätten till jorden, borgarn att fö a den och hindra öfverimport at lyx h synes att de behölva h . Likaså med adeln; dess namn och ärket visa att den varit ämnad till ett slags frivillig, kår mot främmande våld. Iderna kunna således ej uteblifva och derta hade förslaget bort tillse. Hvi!ken är andan i detta två den säger sig vilja ås detta håller ej streck vid närmare granskning. I stället för klassval har man här grupperingar efter hufvudtal och penningmått; deraf uppstå flera klasser än nu, men utan ståndens idå af en samhällsorgnism. Första kammaren eger innde element, emedan den andra bildande är ock mindre korservativt än för den andra; der finnes skilnad mellan stad och land, här är ständsbegreppet borta och stad och land sammanblandade. Den är mera rörlig. såsom synes af tidsbestämningen. som är I år, men med gelserätt, för den an dra blott 3 år, men med förbindelse att vara qvar. Detta är en helt och håliet negativ bestämning, men behöfvas 3 år för andra kammaren. är väl detta tallet ännu mera för den ft Tvåkammarsystemets id att utgöra en gara för kopungamakten och folkfriheten, är upphäfd. genom nämnde större rörlighet, och tal. kunde ej antaga ett förslag, som likasom bjuder konungamakten till strid, och genom Dristen på garantier ger den altdeles till spilio. Tal. yttrade nu likasom 1848. nde förslag, att des grund och anda är atomistisk, samt uppläste ur sitt då atgifna anförande ett längre citat hvarunder herr erkeviskopen fann sig oförhindrads alt tre gånger Personligen närma sig tal., väl icke för att afbryta, men synnerligen uppmana honom sluta. På grund af det anförda ansåg talaren förslagets anda innefatta kristendomens upphäfvande och hedendomens införande i sotmhälet. Talaren hade här yttrat sig som vid ett kyrkomöte, och varnade för au antrga något mot folkfriheten stridande, för konungamakten vädligt och undergräfvande folkets andliga välstånd; hade talat; ieke rörd af tidsandan, utan af on högre andas ingifvelse och slutade med en önskan och bön till kristendomens herre, att hans rike måtte tillkomma och hans vilja ske, alldenstund landeta timliga och andliga välstånd löpet fara. Doktor Almqvist, Ja, om så stora vådor, som kristendomens upphäfvande och hedendomens införande vore att befara af detkongi. förslaget, skulle väl ingen inom detta stånd dertill gifva sitt bifall. Men nu blifva ju de gamla grundlagsparagraferoa qvar. För femtio år sedan sade man att statsförfattningen sjelf varit främsia anledningen till det missförstånd och de tvister som upprört samhället, samt att hvarje bofast, obe. roende och myndig person borde ega lika räu att deltaga i representationen. Man var således redan då färdig att vidtaga förändringar, dem man sedan förgäfves försökt genomföra. Regegeringen sjelf har i detta afseende varit verksam, och på samma grund som 1809 ansågs riktig. Förslaget har blifvit mottaget med bifall öfver, allt utom i detta stånd, der en reservation sett dagen, som utgör ett skärande missljud i den allmänna glädjekören. Det är en helt och hållet negativ förtjenst att rifva ned utan att åter Pyggt upp. Lyckan af den mycket omtalade utvecklingen under vår nuvarande författning skulle vara något värd, om ej presteståndet så ofta lagt hinder i vägen derför, t. ex, då frågan var om Jementarskolelärames inrymmande i ståndet, Taaren anförde några ord, som vid 1644 års riksdag yttrades om 1840 års förslag, och menade att ingen representationsform ända från Lycnrgi tid invll yå.a dagar varit utan fel och brister. Men detta förslag eger deremot många förtjen: ster, hvaribland den att konungen niståst sn i andra länder vanliga rätt att tilisätta en del af första kammarens ledamöter, samt visat sitt folk nog förtroende att årligen kalla dess ombud tillsammans, för att i jemn berörivg med dem se Handets bästa till godo. Utan några demokrati I oka tendenser lemnar det nöjaktiga garantier på sämiba grunder; hyjlka 1809 antogs såsom vilkor för represtntationsrätt. — Å Det är oförklarligt att från det håll der man säger sig e) försvara ståndsintresset; men likvul förfäktar siatus quo, få höra att förslaget saknar Kvarje förnuftig grund samt att den allmänna valätten och valbarheten lider intrång af köns Skilnaden Och materialismen. Mah hade kunnat dessa I ar Skulle i f mmarsystem ? lets bästa, men I b tagi: mer ,ilyten; de påstå nu mi en förmedlande öfvergång ia genom få klassval; or ku men de i ftiden är nu a I Ne svårigh mna för al af äkringar. : I oupplösligt tillsåmmans, och intet klassva a lslag kan heiler blifva utan ett s. H. strec ål Nu får deremot hela nationen representations Å rätt, Man vill ej minnas att det voterades 184