Aftonbladet – 28 mars 1863, sida 2

en medbrottsling, öfver hvilken tidningspressen i vårt land i sanning hor skäl att vara stolt. Det enda som härvid förvånar oss är attej Ienell och Parker fingo äran att räknas med land representanterna af den värde talarens ?usla ltteratur?. Ordföranden karakteriserade derefter den kristendomsfiendtliga? ande, som nu genom. gick tidningspressen, och ksllade den 7Af. tonbladets unde? — ett epitet, hvilket vi, i parentes sagdt, då det kommer från en per son på talareng ståndpunkt, ba-shledning at taga som en kömpliment — och slutade mer att vise huru de systematiska anfallen mo presteståndet i sjelfva verket äro ett otron anfall. mot kristevdomen sjelf. (Hine illa laerymte!) Det mest karakteristiska för hele mötet, naturligtvis alltid med undenteg den store onämndes definition af den usle litteraturen?, var dock när en talare, på er entaldig invändning från motsidan att san vingen endast kunde vinna på fritt utbyte af tankar, gat följande dräpande svar, hvars kraftiga och bindande logik vi endast kunne beundrande och utan alla försök tll kom. mentarier i sia nakenhet återgifva. Tala len ytirade, enligt insändaren i Wäktaren: Det nya lifvet i Kristo såsom nödigt till sa ligbeten låter aldrig bevisa sig likt en matema tisk sats, det måste genom tron anammas och erfaras. Deremot måste bestimdt yrkas, att om Guds ord erkännes, och derom äro vi ense, då måste ock kyrkans läras sanning erkännas. Det vore en uppenbar dårskap att förmena sig böra afbida striden härom, den är utkämpad med seger i 1800 år. Endast en förhärdad bind het kan förneka detta. Derföre har otron alltid först vändt sig emot Guds ord; men der ordet erkännes såsom Guds ord, der mäste ock k. lära erkä sanning. Protestauti: lärans öf med bibeln eri nes af tidehva änkare. Hedan jasägdaren dereftier berättat huru mötet, i afseende på tredje frågan, uttala den äsigt att skandalblads spridande och läsande borde med alla lagliga medel mot arbetus, tillägger han för egen del, att sta dens pastor här gaf ett :ytt bevis på sin allvarliga sträfvan att i allenast vara en vaksam herde för fåren, utan ock söka vara fri från deres blod, som förtappade blitva.?