Aftonbladet – 23 mars 1863, sida 2

svara — nej: ty solen, regnet, luften afgöra utgången. En enda frostnatt kan föra död och förintelse med sig. Jag skall minnas dett, sade Allon och kysste Gurlis hand. Längre fram på förmiddagen vandrade Elisabeth och Gurli i trädgårdsallterna. Du har en farlig lek för dig, Gurli, sade Elisabeth. Du tycks alldeles icke vilja förslå att Allon är på allvar fästad vid dig, utan du tror att allt vunnet genom att undfly en bestämd förklaring.? Du bedömer mig orätt, Elieabeth?, sade Gurli. Jag leker icke med Allon, jag tror alt hans tillgifven het för mig är verkig; men jag är ännu ej säker på mitt eget bjerta. ht sedan Allon och jag för tre år sedan återsågo hvarandra har min känsla för honom verit : unkel och oklar såsom hela mitt inre. 1 barndomen utgjorde han min afsky. Med denna känsla skildes vi. Vid sjutton års ålder möttes vi äter, efter alt ej ha sett hvarandra på fyra år. Jag igenkände icke min barndoms fiende, utan hade nu framför mig en ung man, hvars sällskap behagade, roade och jplresserade mig. Ja, jag tror att jag genast skulle ha fattats a somma lifliga tycke för honom som han för mig, OM Cj Lene sesesesese terrestra tHvad ?? Om ej mina minnen från barndomen funnils. Ena dagen, eller rättare ena timman, förefaller det mig som om jag skulle kenoa. hålla Allon mycket kär ja, som om jag gjorde det — dena andra åter vid minsta uttryck af ömhet eller något som erinrar om det förflutna blir mitt hjerta k allt och bittert. Hans kärlek förefaller mig då örhatlig, och jag Önskar att vara längt, borta; och tyckes det mig som om olyckan erioa emot mig bakom riek. Ni vid dylika antal t och bedröfvat honom, grives min själ af ånger och fruktan att lora hans tillgifvenhet, och då — då, Elisabeth, är det som jag tror mig äleka houom, och så ända