Aftonbladet – 19 mars 1863, sida 2

sas ttt polskt liberum veto. Det är derföre icke endast för den större enkelheten, hvilken reservanterna anse vara de samfälda valens enda förjenst, som dessa blifvit lagda till grund för den kongl. propositionen, ehuru visserligen enkelhelen också är en synnerligen stor förtjenst hos en srundlag, ämnad att lefva i folkmedvetandet; och fastän jag medgifver sanningen afreservanternas ord, att när det gäller ett folks framtid, torde det måhända löna mödan, att åtminstone lörsöka lösa svårigheterna, kan jag likväl icke finna välbetänkt att skapa svårigheten, endast för att lösa den. Så länge föröfrigt reservanterna ke ens framlagt de allmänna grunderna för ett rslag till en representation byggd på klassval, torde reservanternas ord i anledning af det kongl. förslaget om landstingen såsom valkorporationer med mera skäl kunna vändas emot klassvalen, nemligen att fman kan utan fara för erfarenhetens motsatta vittnesbörd förläna dessa sålunda okända valkorporationer all den glans, som bör tillkomma dem, hvilka hafva att i så vigtig angelägenhet fungera. I fråga om de sä a anmärkningarne emot det kongl förslaget, äro betänkligheterna emot ittet för den första kammarens bildande delade icke blott af samtliga reservanterna utan ock, såsom jag tror, i större eller mindre mån af många andra, som fordra konservativa garantier inom representationen. Bland dessa betänkligheter är den första och naturligaste, att de föreslagna valkorporationerna, landstingen och stadsfullmäktige i de större städerna, äro nya, oförsökta institutioner. Men hvilket annat möjligt sätt att bilda en öfre kammare i Sverge blefve väl mindre oförsökt? Hvem kan t. ex. beräkna huru val inom adeln skulle utfalla? eller om hvilka konservativa garantier skulle man på förhand vara förvissad, om kammaren sammansattes af alla fyra de nuvarande stånden, ouppblandade eller tillsatta med nya klasser? Vid jemförelse med de ombildningar, som skett af andra europeiska folks nationalrepresentationer, är det en ovanlig fördel, att innan det slutliga antagandet af förslaget kan komma ifråga, åtminstone någon erfarenhet af landstingens gestaltande måste vara vunnen. Under förutsättning att de gamla ståndstraditionerna till en början i nägon mån göra sig gällande vil valen, är det icke fördelaktigt för det kongl. representationsförslaget att, vid dess slutliga pröfning, landstingen komma att bedömas endast efter de första åren af deras tillvaro. Men uthärda icke landstingen äfven detta prof, så må förslaget falla. För min del hyser jag det förtroende till svenska folkets sunda förstånd, att jag tror redan några års erfarenhet skall vara ullräcklig för att ådagaligga, det någon våda icke är förenad med att lemna det ifrågasatta politiska uppdraget i landstingets händer. Jag skulle misströsta om vår förmåga att bilda ett konstitutionelt samhälle, cm jag icke vore öfvertygad att landstingen efter någon längre tids iörlopp skulle fullsöra detta uppdrag. Det bör föröfrigt bemärkas att åtminstone reservanternas af presteständet betänkligheter i anledning af landstingens nyhet, icke skulle kunnat häfvas om än förslagets framläggande aldrig ä länge uppskjutits; ty enligt reservanternas förmenande kan den erfarenhet, som står att vinna om landstingen i deras nuvarande skick, icke tillgodogöras i fråga om bedömandet af deras lämplighet såsom valkorporationer för första kammaren. Dessa reservanter befara nemligen att genom landstingens indragande i det politiska lifvet dessa skul!e förlora den vackra karakter, som de eljest kunde ega. Ehuru jag, såsom i motiverna till det kongl. förslaget finnes anfördt, icke tror att vid landstingsvalen nägon öfvervägande vigt skulle fästas vid landstingets genskap att understundom utgöra en valnämnd för första kammaren, vill jag icke bestrida att någo! afseende derå kommer att ega rum, synnerligen af det fåtal, som känner ett lifigare intresse för statens än för sin kommuns angeläsenheter. Men jag ser häruati intet ondt. Det entliga är, att landstingsmännens öfriga funkioner äro så vigtiga, att de icke kunna anför: :ros åt hvem som helst, endast med afseende å veredvillighet att såsom elektor välja vissa politiska kandidater. Att intresset för institutionen blir allmännare och högre till följd af dess potitiska attributer är vid sådant förhållande snarare en fördel, som bör bidraga, icke att försämra institutionen, utan tvärtom att gifva den en högre lyftning. Efter att hafva förklarat, att det kongl. förslagets tyngdpunkt består i penningens rätt att bilda den första kammaren, och att det i denna punkt ej förtjenar belysas med annan vältalighet än tystnadens, yttra de nämnda reservanterna följande ord: Det torde derföre vara tillfyllestgörande act hafva afklädt den första kammaren alla öfriga emblemer, hvarmed den i justitiestatsministerns yttrande är omgifven, och låta den framträda såsom ett plutokratiskt element, der man möjligen kan finna mycket penningar, men icke, enligt grundlagen, har rätt att söka något annat. Om man från hvilken sak som helst plockar bort alla emblemer utom ett, så finnes naturligtvis endast detta qvar; men om man låter första kammaren vara sådan den i det kongl. förslaget är, så har man rätt att i densamma söka de män, som inom hela län åtnjuta mest anseende och förtroende, och som oegennyttigt vilja och sjelfständigt kunna motsvara detta förtroende. Åf såväl det kongl. förslaget som dess motiver har jag trott klart böra framså att det sökt tyngdpunkten i fråga om första kammarens bildande i den omständigheten, att upplysta val böra kunna förväntas af en valämnd, så organiserad som landstingen, och att jemförelsevis mindre vigt är fästad vid de öfriga bestämmelserna angående denna kammare. Ått emellertid förmögenheten bildar ett af de mest konservativa eiement i en stat lärer icke kunna förnekas, och det torde då icke från konservativ synpunkt böra läggas förslaget alltför mycket till last att det äfven i någon mån upptagit detta element, ehuru det icke lemnat valet af en enda riksdagsman uteslutande i förmögenhetens händer. Man befarar att den sökta kontinuiteten i första kammarens verksamhet, genom ledamöternas val för nio år, skulle helt och hållet förfelas till följd af den tillåtna afsägelsen från befattningen. Förbud emot sådana afsägelser visa sig i allmänhet föga verksamma, enär föregifna skäl för befrielse oftast i alla fall antagas. Men å andra sidan ådagalägger erfarenheten att sällan saknas män, som äro villiga att åtaga sig uppdrag, lemnade af det allmänna förtroendet, och innu sällsyntare äro exemplen på män, som efter att en gäng hatva börjat deltaga i det politiska lifvet, mom kortare tid än nio år vilja åter derifrån utan vigtiga skäl afträda. Den allmänna menniskokarakteren skulle undergå en förändring, om icke af dem som bekläddes med det högsta medborgerliga förtroende och stor politisk makt, flera skulle vilja bibehålla sin ställning efter de nio årens slut, än de, som ville förut derifrån afgå. Det har vidare blifvit anmärkt, att den första kammarens motståndskraft skulle vara alltför svag för att kunna försvara och bibehålla de konservativa garantier, som i kammaren blifvit inlagda. Men huru en öfre kammare med en starkare motståndskraft skulle kunna bildas, iterstår att uppgifva. Jag. kan icke inse annat in att den första kammaren skall blifva åtminstone så nära jemnstark med den nedra, att den utan all tvekan kan begagna sitt lagliga veto -mot hvilka påtryckningar som helst. Detta är leremot icke fallet med de, vare sig organiskt eller artificielt bildade öfverhus, sora man ser i ndra länder endast svagt och undantagsvis våga älta sig emot och hejda den nedra kammaren. Äfven i fråga om den andra kammaren lägres det kongl. förslaget till last, att det har ett treck, som betecknar ett visst mått af penninsar. Men huru många s8 dana streck har icke fr nNTraArun da rlolsosaArdning I onma frack. v