Aftonbladet – 19 mars 1863, sida 2

Ar Me IE VV JV RR tagit sin motion genom yrkandet om den famösa undersökningen af hofhållningsräkenskaperna. Erfarenheten har visat att förslaget lätt kunde gå igenom i förstärkt statsutskott. Yrkade fortfarande bifall. Grefve Anck carsvärd förenade sig till alla delar med friherre Ugglas. K. M. har begärt en milion på fyra år. nderna öfverskrida ju icke den kongl. propositionen om den beviljas på en gång. Greftve Ljencrantz talade i samma syftning som hr Cederschöild och ansåg att det varit al grannlagenhetsskäl, som K. Mi ej framkommit med någon proposition om tillökning i det ordinarie anslaget. Man har sagt att det är svårt att bestämma huru stor summan bör vara, men det betyder ju ingenting om man anslår 10 å 20,000 rdr för mycket. Ledning saknas likväl icke, ty priserna på nästan allt hafva sedan 1823 ökats med 2, eller dubbelt; tager man då v, mera än det nuvarande kunde det väl icke anses öfverdrifvet. Grefve C. G. M rner försvarade sin motion på förut anförda grunder. Frih. Tersmeden och hv Montgommerie-Cederhjelm de sig för bifall, och bemötte motståndarnes ndningar. Äfven frih. Grpenstedt talade för utskottets förslag. Redan i den beviljade millionen ligger en årlig tillökning genom räntan derå, utgörande 50 tusen rdr. Dessutom hafva nu flera mindre utgiftsposter blifvit tillgodosedda, hvilka förat hade måst tagas från hofhällningssumman. Beräknar man detta utgjorde redan den verkliga tillökningen öfver 100,000 rdr. Huru stor en framtida förhöjning borde blifva kunde ej heller beräknas innan man fått veta med huru mycket Norge ville b-draga, hvilket ej kunde ske förrän till nästa riksdag. Sedan diskussionen ännu en stund fortfarit med ömsesidiga repliker och ytterligare hr -f Skogman talat för bifall blef detta äfven ständets beslut genom votering med 154 ja mot 122 nej. Hr Cede schiöld reserverade sig under förklaring att framtiden skulle utvisa hvilketdera beslutet hade varit för fäderneslandet nyttigast. Derefter förekom den i gårdagsbladet omnämnda Debatten om reprosentationsreformen De Geer. Med begagnande af den rikets ständer i grundlagen medgifna rätt att öfverlägga om ett al Kongl. Maj:t framstäldt grundlagsförslag, som blifvit af konstitutionsutskottet tillstyrkt, anhåller jag, att jemte hem bärande till konstitutionsutskottet af min tack amhet för den omsorgsfulla och på djupet gå ende granskning, utskottet egnat Kongl. Maj:ts förevarande förslag, få till bemötande upptaga de emot utskottets betänkande afgifna reserva tioner. Den första frågan att besvara är den, huruvida en 1epresentationsförändring ir behöflig. Reservanterna af presteståndet framhålla, huruledes både konung och folkombud vitsordat, att den nuvarande representationen icke hindrat Sverge att blifva ett lyckligt land, och tycka: nästan förvåna sig öfver, att K. M:t vid sådant örhållande funnit tiden fordra att framlägga frågan. Dertill förefinnas dock goda grunder Äfven om man utgår från den förutsättningen hvilket K. M:t icke gjort, att den nuvarande representationsformen skulle kunna i framtiden verka lika väl till folkets utveckling, som den gjort under förflutna tider, så kan likväl rätteisan, oberoende af den omedelbara praktiska nyt tan, hafva sina fordringar i ett samhälle, hvilka icke ostraffadt kunna åsidosättas. Och rättvisan kräfver verkligen en förändring af vår national representation, dels derföre att nu från delta gande i densamma uteslutas många, som ärc fullt behöriga att utöfva representationsrätt, ocl: dels emedan missförhållanden ega rum emellan de nu berättigades inbördes andelar i denna rättighet. Men icke blott rättvisan, utan äfven llokheten påkallar representationens ombildning. Ett lands representation kan nemligen icke med trygghet för samhällets bestånd göras bättre el ler annorlunda, än att den tillfredsställer åtmin stone ett så stort antal medborgare, att de mi.s nöjdes påtryckning kan af dem emotstås; oci huru mänga tillfredsställer väl vår representationsform? Huru mänga skulle väl i farans sturd, med en fast öfvertygelses kraft träda fram och våga allt för bevarandet af denna form? Men utan ett lant försvar skall der falla vid första allvarsamma anfall, och hvad som kommer i stället beror då på de anfallande. Jag torde dock icke behöfva mycket tvista med reser rna om önskligheten af en repre: sentationsförändring, då de, oszktadt den anförda argumentationen emot denna K. M:s åsigt, likväl uttryckligen förklara sig sjelfva icke förneka denna önsklighet. Det är först i fråga om sättet, som en verklig meningsskiljaktighet förefirnes. Härvid möter i främsta rummet den af ej mindre nyssbemälda reservanter än en reservant tillhörande detta stånd framställda anmärkning, att K. M:ts förslag icke hvilar på historisk grund. Jag kan icke finna att denna anmärkning är grundad. Den historiska utvecklingen har sedan en längre tid gått ut på ståndens upplösning, mest utom representationen, men äfven inom densamma Borgareståndet är nemligen till sitt inre så fullständigt upplöst, att personer, af alla stånd och klasser tillhöra detsamma. Afven adeln utcör nu vida mera än förr en sammanfattning af alla samhällsklasser. Att fortgå på denna bana till en politisk sammansmältning af alla stånden, måste då vara en mera historisk utveckling än att bilda nya politiska stånd eller klasser, som för historien äro alldeles främmande. Icke heller kan jag medgifva, att de nya kommunallagarne, i hvilka K. M. trott sig finna ett bevis att ståndsbegreppen, hvilka der icke vunnit något afseende, förlorat större delen af sin betydelse, äro så utan allt värde såsom underlag, från historisk synpunkt som reservanterna af presteståndet förmena. Det förhåller sig nemligen icke så, som dessa reservanter uppgifva, att på grund af så kommunal!väsendets egen natur, som historiska förhållanden inom detta område, ståndseller klassvalsprincipen här aldrig kunnat ifrågakomma. Historien upplyser, att Sverges gamla provincialmöten voro organiserade ståndsvis, liksom provincialstånden ännu i dag finnas i en och annan främmande stat. Inom våra städer var, ända till de nya kommunallagarnes antagande, vården om kommunens angelägenheter till största delen förbehållen åt borgareståndet ensamt, och för verkställande af den åt kommunerna öfverlåtna taxeringen af statens bevillning voro ännu, enligt 1858 års bevillningsförordning, taxeringsoch pröfningskomitöer sammansatta efter stånd. Det är betecknande för ståndsbegreppens upplösning, att ehuru de så nyligen utplånats ur våra kommuners historia för dagen, reservanterna likväl redan anse att de der icke kunnat ifrågakomm Men det är icke blott vår egen historiska ståndpunkt, som, för att organiskt utvecklas, kräfver ståndsförfartningens upplösning. Hvarken adel-, presteeller borgarestånd äro ursprungligen sven: ska politiska begrepp; och hafva vi icke under fordna tiders större isolering kunnat hindra att de blifvit från främmande län ler införda till oss, så lärer deras upphörande der icke kunna blifva utan ett historiskt samband med våra förhållanden. En annan fråga är om Jassvalspincipen, med atelemnande af det historiska betraktelsesättet, har teoretiska eller praktiska företräden framför le samfälda valen. Icke kunna dessa företrälen, på sätt reservanterna af 5 mena, ligga deruti, att klas: kränktaste mening, utan vilkor af census eller : ndra politiska qvalifikationer, lemnar vägen öpven för de hittills Ar enterade att vinna in. H. exc. frih.