Aftonbladet – 16 mars 1863, sida 3

iklädd sin polska läkareuniform, med er mössa som sargats af ryssarnes bajonetler uppträdde och höll ett af känsla oeh inspi ration eldadt tal, hvaruti det blidande Po. len utgjorde hufvudämnet, der dess åter uppvaknande profetiskt förutsades, samt dess slutliga seger utgjorde såväl talsrens som åhörarnes varma och hjertliga önskningårf. Efter talets slut uppstämdes sången: An äl Polen ej förloradt; då sången tystnat följde åter kanonsolui samt ett vivat för Polen. Sådan var den glada och högtidliga festens antagna ritual. Vidare fortsattes densamme omvexlande med tal, musik och sånger. Med det växande antalet af vänner tilltog äfver festen i omfång och högtidlighet, deri icke blott ynglingar, utan många ansedda mär voro deltagare, lifligt instämmande i festens kosmopolitiska syfte, njutande behaget al att under högsommarnattens mystiska skym niog, med stjernhimlen till tak och de löfrika träden till väggar, egna några timmar åt minnet och hoppet. Efter några år upphörde denna minnet fest, och detta af en sorglig anledning. Ef. ter en kort sjukdom nedlade den förhopp: ningsfulle läkaren under sin kraftfullaste ålder, år 1839, sin vandringsstaf. Festen firades ej mera, och tystnad var sängen: An är Polen ej förloradt4. Dess hufvudperson var bortgången till ett bättre land, uppriktigt sörjd af vänner och saknad af många, hvilka han såsom läkare skänkt sin omvårdnad. Ingen minnesvård utmärker den graf, i hvilken hans jordiska hydda, iklädd den polska uniformen, gömmes; men flera år derefter lades hvarje 5 Juni en krans af blommor på hans obemärkta graf, fuktade af tacksamhetens och saknadens tårar. Det var en moder, hvilken den bortgångne läkarens omsorg och skicklighet återgifvit åt sin familj, som hvarje år på den dagen, omgifven af sina barn, nedlade detta förgängliga minne på läkarens och menniskovännens graf. En gärd lika hedrande för hennes som den bortgångnes bjerta! terigen har det blodiga sorgespelet i Polen begynnt och återväckt minnet från en förfluten tid. Måhända detta minne finner återsvar i det allmänna deltagande, som yttrar sig för det med den mest barbariska grymhet behandlade polska folket. Lik ett skuldbelastadt, blodstänkt samvete skall deita beklagansvärda folk blifva Europas grämelse och de maktegandes förfäran, till dess den sjette stormakten i vår verldsdel, den allmänna meningen, med valspråket: vox populi vox Dei, vunnit den kraft, att den kan lägga en afgörande röst vågskålen. Då skall den hvita örnen, likt abelns Phenix, föryngrad uppstå ur askan och, höjande sig på skära vingar, belyst af rihetens morgonrodnad, svinga sig öfver Polen och dess efter ett långvarigt blodsarvete befriade och lyckliga folk! —J.