Aftonbladet – 16 mars 1863, sida 2

sande Fatme (mamsell Christine Healey). Slutligen, då detta allt oaktadt, Zoloö förblifver lika öm och hänpgifven, kan han ej emotstå ein inre känslas röst, men i ögonbl han går att öppna sitt hjerta för henne, höres utanför ett starkt buller, som alltmera tilltager. Det är Olifur, som med sin lifvakt spränger hyddans stängda dörr och inträder för att gripa den efterlyste främlingen, som då likväl redan genom Zoloös försorg hunnit undkomma genom en sidodörr. Då Zoloö ingenting vill upptäcka blifver hon dömd till bålet. Då hon uppstigit derpå uppenbarar sig plötsligt Brahma i ljus och strålande skrud vid hennes sida, stödjande henne med sin arm, och sakta uppsväfva de båda för att njuta ar det indiska paradisets fröjder. — Denna särdeles vackra och smakfullt anordnade sluttablå var af utmärkt effekt. I en opera, hvari, s som med denna är fallet, det koreografiska och det pantomimiska elementet erhållit brorslotten, kan icke blifva så mycket utrymme öfrigt för soli och ensemblesaker af någon större betydenabet, och de skulle kanske här ej heller vara rätt på sin plate. Såväl musiken till dansen som den, hvilken ackompagnerar de dramatiska situationerna, förråder emellertid den lediga tournyr, det lätta behag och den väl afpassade instrumentering, som man är van att återfiona i Aubers operor, om också Brabma och Brjaderen? icke företer ett sådant flertal af mera utpräglade melodier, som förekomma i åtskilliga andra af samme kompositör. Ypperligt mälande är Olifurs belåtenhetssång, då han utträder ibland folket efter sin kräsliga middag: Jag är så säll. Ack, hvilken fröjd!? Den dystra och mystiska färgton, som råder såväl i Brahmas aria i andra akten Säg, hvart är kärlek flyktad vorden?? som ock i orkesterns introduktion samt i recitativet dertill lämpar sig väl för det sinnestillstånd, som deri bör uttryckas. Ninkas aria i samma akt eger flera vackra partier, och i den enart derpå söljande melodiska duetten emellan henne och Brahma Vid Gangens sköna stränder? altslar sig en varm erotisk känsla. Till det i allmänhet ganska lyckade utförandet torde vi snart blifva i tillfälle att återkomma. Vi nämna nu blott att Agnes Healey såsom Bajaderen var hänförande gecom sin vackra dans och genom den naivit och det okonstlade beh3g, som uttrycktes i hennes mimiska spel. 1 målningen af de nya dekorationerna har hr Ahlgrensson inlagt mycken förtjenst. Den lilla förpjesen, En liten nyckel, är ett af de allra lumpnaste stycken, som den sämsta genren af den nutida franska dramatiken för närvarande företer. Den usla moraliska halten öfverskyles icke ens af någon enda gnista af qvickhet, någon rillstymenelse till någonting roligt. — Blott orimlighet, faddhet och dålighet! Vi undra sannerligen huru det kunnat falla någon menniska in att upplaga ett sådant stycke på kongl. teaterns repertoir. Salongen var fullsatt, och den talangfulle recettagaren framropades efter operans slut, då ban inträdde förande ml! Andree och hr Arnoldson vid handen. — Hr Gustaf Sandströms mating igår middag i De la Öroix salong var rätt talrikt besökt och de sångnummer matinggilvaren föredrog egnade sig väl att låta bans särdeles vackra röst framstå i den fördelakigaste dager. Man kan verkligen säga att detliger en mäktig malmklacg i hr Sandströms ovanligt klara och rena barytonstämma, och då sängaren, som flitigt lärer fortsätta sina konststudier, redan synes hafva nått det stadium af artistisk utveckling, att han icke, för ernåendet af en opåkallad effekt, i otid forcerer sin röst, så blilver iutrycket af dess vackra toner så mycket mera harmoniskt och tillfredsställande. Hr Sandström sjöng en aria ur Mendelssohns PaulusX, en romans af Rung, samt tillsammans med fru Strandberg duetten emellan Isak och Benjamin, och jemte fru Strandberg samt hr Stenhammar irion emellan de nyssnämnda och Josef ur Måehuls opera Josef i Egypten?, och hvilka båda intagande ensemblestycken täfla om priset i melodiskt behag. Vidare föredrog br Sandström tillsammans med hr Behrens en längre effektrik duett ur Bellinis tPuritarernaX, hvori de båda utförandes goda röster gjorde sig väl gällande. Y ade dessutom på denna matin det mera sällsporda nöjet af få höra en aria af Händel, genomfläktad af djup, alivarlig skönhet, och sjungen af mil Lublin med lycklig uppfattning och ett ganska vårdadt föredrag. Matingens första afdelnin slutade med en femstämmig canon ur Verdis Nabucodonosort, som utiördes af sru Strandberg, mill Lublin, hrr Dahlgren, Ariberg och Behrens, samt den andra med en inotrersant qvartett af Costa, sjungen af samma sångerskor jemte hrr Arnoldsson och Behrens. NORGE.