Aftonbladet – 16 mars 1863, sida 2

TEATER ocCH MUSIK. Kongl. teatern gaf i lördags afton på hr Bournonvilles recett tvenne nya stycken. nemligen en fransk komedi, benämnd Jm liten nyckel?, samt Aubers opera Brahma och Bajaderen, med text af Secribe. För det dramatiska innehållet af sistnämnda opera ligger helt och hållet till grund den gamla indiska legenden om guden Brahma. som måste i menniskoskepnad vandra omkring här nere ända till dess han lyckades att hos en jordisk tärna uppväcka en ädel och sjelfuppoffrande kärlek, och hvilken legend Goethe gjort mera bekant i den nyare itteraturnn genom sin snillrika, halft humori tiska skildring af Der Gott und die Bajaderett, Vid rigåns uppgång ser man en hop: folk församladt på en öppen plats i Kaschmir utanför det palats, hvari ötverdomaren Olifux (hr Uddman) är boende, väntande på att få andraga sina ärenden för densamme, hvilken emellertid som bäst håller på att njuta af en grundlig middag, och s m, då han omsider visar sig, är så sällt och fördjupad i minnet af den läckra middagen, att han icke har tid att låna sitt öra till de rältsökandes klagomål. Då han slutligen blifvit uppledd i tribunen och der intagit sin plats, höres dansmusik ljuda ifrån en närliggande pagod, och snart kommer on hel flock af bajaderer utdansande derifrån under sång med ackompagnement af tamburiner och kastagnetter. Bajadererna omsväfva under dans både tribun och rättstjenare, men nu börjar vreden att jäsa hos hr öfverdomaren ölver deras tilltag; hans embetsifver vakuar och han befaller att de allesammans la arresteras. Till all lycka för de stackars bajadererna råka dock öfverdomarens blickar att i samma ögonblick med välbehag falla på den unga vackra Zoloö (ml! Agnes Healey), som han småningom närmar sig. Olfurs ton blir hastigt förändrad; äger den unga bajaderen en hel hop granna iraser och lofvar att allt skall glöm mas, om hon vill älska honom. Men Zoloö svarar afböjande och låter förstå att han är gammal och ful, och på Olifurs fråga hur den bör vara, fom skall behaga henne, pekar hon på cen för alla de kringstående okänd ung man i en enkel drägt (hr Arnoldson). Detta upptänder ånyo Olifors vrede och arresteringsordern förnyas nu, i fråga om främlingen. För att rädda den okände kastar sig Zoloö till Olifurs fötter och lofvar att ej längre möta hans kärlek med förakt. Der okände räddas väl, men Olifur står deremot alt med Zoloö uppstiga i en palankin för att begitv till hennes hydda utom staden, då plötsligt Olifur blir kallad till storvisiren och Zoloö i stället får på ett fyndigt sätt tillfälle att i palankinen inpraktisera sin älskade okände, på hvilkens hufvud redan ett pris blifvit satt, och att sålunda föra honom ozedd förbi vakten vid stadsporten till sin ej långt derifrån belägna hydda. Väl dit antända slösar den förälskade Zoloö den ömmaste kärleks alla omsorger på sin utiröstade gäst, hvilken i ett ögonblick, då han beilinner siz ensam, låter oss veta att han icke är något ringare väsende än den Gud. som öfverallt i Hindoan är de. r att ytterligare pröfva yrkan ef Zoloös kärlek lätsar den okände emot henne en köld och en likgiltighet, som han är långt ifrå liva verket hysa, under det han med litligt intresse synes upp märksamma tvenne andra bajaderer, den jupgande Ninka (mil Andråe) och den dan