Aftonbladet – 14 mars 1863, sida 2

dren ej yttrade något, såg Stefan på henne. Ett par stora tårar runno utför hennes kinder. Det krampaktiga draget omkring munnen utvisade huru bittra de voro. tHvad, mamma, du gråter, utropade Stefan och fattade hennes hand, hafva mina ord sårat dig, så förlåt mi Min afsigt var ej en anklagelse emot diz, du goda, utan en reflektion öfver den döde. Han slöt Mathildas hand emellan sina och tillade med värma: LA dessa tårar försvinna och fäll dem ej för hvad jag sade. Nog vetjag, att hvar. ken du eller min far har någon del i alla de misstag som begingos emot mig. Möjligt, Stefan, att du vet det; men du har ofta låtit ord undfalla dig, som liknat ett tadel öfver att vi anförtrodde dig i Falkensterns händer.t Såsom barn, såsom yngling måhända jag ogillade detta. Icke nu. Jag vågar ej tro dig. Du ser, att jag mu är bedröfvad, och du vill ej göra mig sorg, derföre säger du cå.4 tMamma, jag försäkrar dig, att jag vör lar ditt uppförande från den stund olyckan räffade min far. Det enda, som ännvu fines rent och ofördertvadt i mitt i iktningen och kärleken till mina föräldrar. Ju visade i olyckan ett mod och en sinnestyrka, den du aldrig gaf prof på i medgån ens degar, och jag skall evigt minnas detta. Vu lemna vi ämret. Hvad säger du om att å Gurh till sonhustru ? st Ingenting. Den saken rör dig, Stetan, ke mig; men jag skulle få en dålig tanke m min son, ifall han utan kärlex och af lem egennytta toge henne till maka. Stefan reste sig upp, slog armarne om nodren och sade i en lättsinnigt skämtande ont Gifier jag mig, så blir det med henxes engar, icke med henne. Stefan, Stefan !4 utropade Mathilda. Se så min lilla gumma, svimma icke, tan gif akt på en klok gons ord. Gurli