Aftonbladet – 10 mars 1863, sida 3

men han inlade i allt hvad han sade en viss ironi. Talade han med allvar eller något sken af värme om det som var ädelt etler skönt, så skämtade han i nästa minut belt oarmhertigt öfver samma sak och visste att med sin satiriska qvickhet ställa allt i en löjlig dager. Gurli kände sig nedslagen. Ehuru hon icke var på något sätt pjunkig eller ömi vade detta obarmhertiga g nde öjligande icke allenast af de ruenskliga svagheterna, uten af allt hvad vi lärt oss beundra såsom stort och upphöjdt, ett så plågsamt intyck, att hon kände sig glad och fri då ridpromenaden tog slut. Allon visade, efter samtalet med modren, allt mer och mer oförstäldt hura kär han höll Gurli. : How åter föreföll nyckfyllare och besynnerligare än förr. Ena dagen såg det ut som hade hon för Allon elt stortin(resse; den andra åter som om hela hennes glädje bestod uti att plåga och uttrötta honom med sin ombytlighet. Alla försök af Ållon att komma till en förklaring med henne gjorde kon om intet. Det fanns ej n, som icke märkte huru på allvar förälskad Allon var, och likväl -bade ej ett ord derom gått öfver hans läppar. Han önskade ej något högre än få säga henne det; men Gurli tycktes å sin sida fast beslutat att undvika en afgörande förklaring. Stefan förblef sådan han ifrån början af sitt äteruppträdande visat sig, och ofta gick hans sarkasmer emot Gurli så lånet, att tant Oathsrina med ett: Jag måtte säga, jag mätte säga, inledde en liten moralisk föreläsning, som började och slutade med att hon alldeles icke kände igen honom; att ban betydligt försämrat sig etc.