Aftonbladet – 9 mars 1863, sida 2

låt uital de den reningen, att lerest Frankrike skulle behöfva uppträda för ut på krigsfot tillhålla Preussen att vidplilva non interveniionsprincipen, det ej vore billigt om Frankrike sökte sig revanche vå stranden at Rhen. Utan att vilja kann töpa, anser jag mig af allt hvad jag kan gga till grund för mina slutsatser i frågan ra antaga, alt Frankrike kommer att uppräda krigiskt. Väl har jag sett att en del ariserkorrespondenter, bvaribland den till Lv Indsperdance Belge, idkeligen lefta i IredsHlusioner, och börsen, som vid första rykena om ett föreståguds krig var nära att wnfäktas af en ?panrc?, har nu återvunnit itt lugn, till följd af en artikel i det offiella bladet Le Constititionel. Men dettå vaktadt, synes mig allt gifva vid handen tt Napoleon endast söker Iramkatla en så komplett opinionsyttring som möjligt från olkets sida, för att sedan kunna säga : Frankrike vill det, och jag lyder dess röst, jag går ill Rhen!? Detta var fö: ögonblicket det enda popuära krig, till hvilket han kunde föra fransmännen; men ett krig som skulle komma iem att glömma mer än ett af sin kejsares missgrepp och i all synnerhet den der mexikanski expeditionen, hvars andemening änou ingen lyckats utgruvda, Meu ttied ett Frankrikes återuppträdande på den europeiska krigsteatern måste ovilorligen till förhoppuingen om Polens sjelfständighet äfven knyta Big förhoppninget öra en allmän reglering af förhållandena emellan de europeiska staterna. För att blott tala om de nordiska — nu om någonsin vore väl tiden inne alt få sätta en gräns för Tysklands okufliga begär att inkräkta på det skandinaviska området, att få ett slut på detta ömkliga, ovärdiga trakasseri, för hvilket Danmark så länge fått vara ett tåligt föremål. Vidare kunde det väl vara på tiden att Finlunds rättighet att utveckla si oberpende af ett så alldeles obeslägtadt och heterogent element som det ryska blefve erkänd i så vidsträckt skala som möjligt. Det är väl bekant att i Finland existerar ett parti, som predikar försigtighetens, kryperiets och den kejserliga nådens evangelium och som låter stryka sig om munnen med löftet om en landtdag, hvilken utan tvifvel skall, i samma mån som den för Finlands framåtskridande vsar sig verksam, sällan blifva sammankallad, kanske endast hvart femtionde år eller så omkring. Men det är också kändt att den oändligt större majoriteten, d. v. s. folket i sin helhet, ingenting högre önskar än att biifva qvitt elt välde, som på allt sätt trycker och undertrycker defsamma och lägger hämmsko på dess framåtskridande, och det är denna örskan som bör tillmötesgås. Det är härvid icke fråga om att Finland skulle springa Senkleken med Sverge för att låta ta sig, men derom att Finland bör ryckas löst ur trollets famn och få med fulla lungor andas ewvilisationens luft, i stället för att, som nu är förhållandet, vara inenörd i den tvång2. tröja, som en unken despotism påsatt det. a gång fritt må Finland utveckla sig efter sitt skaplynne huru det vill, det skall dock alltid i sin utveckling löpa parallelt med Sverge och i samma fåra, och det skall alltid, huru det ock formulerar och reglerar sin styrelse, i nödens stund framdeles, likasom i fordna dagar, stå vid Sverges sida i striden för de skandinaviska folkens sjelfständighet. Till denna lilla utflykt om Finland och dess förhållande till Sverge och Ryssland föranledes jag ej endast af min egen öfvertygelse att en vändpunkt kan vara närmare än man helt nyss anade och att den polska frågans lösning kon föranleda en revision, som kommer att sträcka sig till åtskilliga stater i Europa, utan hufvudsakligen deraf att franska tidningar i sammanhang med Pulen uttalat kraftiga uppmaningar att ej lemna obegagnadt det tillfälle som nu erbjuder sig att på samma gång vara verksamt både för Polen och Finland. Se här hvad Le Sigcle för ett par dagar tillbaka yttrade i ämnet: Utsträcka vi förgäfves våra händer til Sverge? Vi erkänna att vi sedan många år tillbaka ansett Sverge kalladt att spela samma roll i Norden som Piemont uti Italien. Garanteradt genom ett fördrag med Frankrike och England, som redan förstört Bomarsund, kan 3verge ostraffadt angripa Ryssland, återfordra Finland och landsätta sina armåer i de baltiska proviaseraa. Har Sverge glömt sin Gustaf Adolf, sin Karl XII, sin Gustaf III? Och har det glömt de oförrätter och förödmjukelser det har att hämnas på grannen i öster? Sannerligen, konungen af Sverge skulle lätteligen kunna göra sig till nordens Victor Emanuel och på samma gång som han hämnades sitt eget land kraftigt bidraga till återupprättandet af Polen, för hvilket den minsta diversion måste verka välgörande? Jag nämnde i mitt förra bref, alt Parisertidningarne haft ett och annat att:berätta om at general Ra:nsay begångna grymheter i Poten, och vill i sammanhang dermed upplysa, att La Presse för i går innehöll underrättelse att Ramsay fått afsked och vlifvit efterträdd af general Berg, om hvilken den sednare tidningen yttrar sig på fölande sätt: General Berg, som sednare varit generalguvernör i Finland, spelade 1831 Polen en framstående roM. Man tillräknade honom en stor andel i den skräckrezxering, som under denna smärtsamma peod herrskade derstädes, och baskyllde horom till och med för att hafva tillintetgjort tt amnestiförslag, som redan blifvit gilladt konseljen. Det är således otvifvelkktigt, ut general Berga utnämning hos befolkninsen väcker lifliga farhågor, hvarförutan den ned skäl kan betraktas som ett trots emot ien allmänna oviljan. Vid ett föregående tillfälle har jag omrämnt att de skandinaver, som för närvande vistas i Paris, haft sammankomster r att öfverlägga om lämpligaste sättet att lär bilda ett nordiskt bibliotek, af hvilket nan enhälligt erkänt ett ganska stort behof. ledan för längre tid tillbaka lärer ett sålant bibliotek här existerat, men gått föroradt, om vid någon afrevolutionerna eller lågon mindre statsvigtig tilldragelse, vet ag ej. Det sällskap, som nu bildat sig för