Aftonbladet – 9 mars 1863, sida 2

Winroth P., postkamrerare, Förslaget har blitvit uppgjordt utan att dervid någon omröstning itrågakommit. Valberedningskomiten. Bref från Paris, (Från Aftonbladets korrespondent.) Ionehåll: Sympatierna för Poleh. — Telesrammerna från krigsteatern. — Subskriptioner och insamlingar för polackaras. — Pet till -enaten samt franska qvinnornas patition til kejsaren. — Om Frankrikes sannolika uppträdande. Fred eller k k Rhengränsen. — Andra europs nordiska gor i samband ska. — Le Sitele om Sverge och Finland. — Generalerna Ramsay och Berg, — 8 biblioteket i Paris — Adress till den lands förläggare. dinaviska nordens o b Fin Sympatierna för Polen tilltaga med hvarje dag i styrka och omfång, och måhända har man här på platsen aldrig förr hafi att bevittna ett större dellagande för något främmande folks angelägenheter. Det hårdoackade blodiga amerikanska kriget, romerska. och grekiska frågorna, mexikanska expeditionen, äro för en stund nästan elideles bort glömda, och lika litet här som i England talar man för ögonblicket om bomullsbristen och nöden bland nibetarne. Det är om Po en, endast om Polen, denna sargade och djupt lidande nationalitetsmartyr, som man talar bittida och sent, och med otålighet kastar man sig öfver hvarje utkommande tidningsblad för att se om icke den goda saken tagit vågot nytt steg framåt. De ingå ende underrättelserna äro visserligen i all mänhet föga tillfredsställande och nästan all tid motsägande, i det att telezgrammerna från Krakau och Lemberg vanligen äro gynsamma för polackarne, di de deremot från War schau mera gå ut på att framhålla ryssarnes ramgångar. Detta har emellertid hittills icke varit af någon afgörande vigt; ty ehura smärtsam ock må vara bvarje underrättelse om ett nytt offer af en nation, som redan uppoftrat så mycket, man vet dock att Po len har för denna gång på sin fana oåterkalleligen skrifvit: ?Frihet eller döden!? samt förklarat sig ej vilja ens på basen ef Wie-. nerfördraget hafva något mera med Ryssland att skaffa, och alla sinnen äro fattade af en orubblig tro på Polens framgång. Allmänrna meningen beträder här alla möjliga vägar för att gifva sig lult, och man finner knappt nog starka uttryck för den harm och ovilja som Preussens och Rysslands bete-nde framkallat. Flera tidningar hafva öppnat subskription för att bispringa polackarne, och äfven i kyrkorna har man börjat göra insamlingar. Katolikerna hafva nemligen med det lifligaste intresse omfattat Polens sak, till följd af detreligionsförtryck, som i detta land gått hand i hand med det politi ska förtrycket. Med hvarje dag förer den franska pressen ett allt friare språk, och det berättas med tillförlitlighet, aw detta af kejserliga styrelsen ej endast tolereras, utan gillas ända derhän, att den gifvit vissa redaktioner en liten vink om att de i denna fråga :j behöfva särdeles väga sina ord. Till senaten äro inlemnade petitioner i frågan, som under veckans lopp komma att diskuteras, och man väntar sig under denna diskussion få höra huru långt kejsaren vill sträcka sina åtgöranden. Äfven de franska qvinnorna hafva velat visat sitt deltagande för den till förtviflan bragta nationea, och en m:me Jenny d Hericourt, redan fördelaktigt känd som författarinna, har skrifvit en petition till kejsaren för att anropa honom om bi stånd åt Polen. Petirionen är redan försed med talrika underskrifter och cirkulerar fort farande för att erhålla flera. Bl nd an at ytiras i densamma följande till kejsaren ställda ord: Sire, när man har den lyckan att tillhöra en nation al 40 millioaer själar, en nation mäklig att lägga en tung vigt i händelsernas våg, medveten om folkens solidariska ansvarighet för hvar. ndra och kän slofull för den oskyldigt lidande och för tryckte, kan man ej undertrycka den öfvertygelsen, att det är otillåtet att med kors lagda armar bevittna en nations dödskamp och vid nödropet ?mord!4 ej skynda till den i dödsfara staddes hjelp. Det anförda är mer än tillräckligt för att visa huru entusiastiskt hela franska nationen är stämd för Polen. Frågan är nu den: skall det stanna vid blotta yttringar af medlidande och deltagaude, och skull, såsom m:e d Hericourt uttrycker sig, Frankrike med korslagda armar bevittna Polens dödskamp? Det är i sanning icke trolict och knappast möjligt. Napoleon bar redan lemnat den allmänna meningen allkför fritt utlopp, och låtit sinnena upphetsa och berusa sig till en grad, som gör en afledning nödvändig. Så mäktig, för all icke säxa allsmäktig, Napoleon är, för såvidt en menniska kan vara det, när det gäller att framkalla en storm och bjuda den att åter lägga sig, han skall docx svårligen lugna sinnena utan att vis å vis Polen visa siit allvar med de frihetsidger han i en föregående tid uttalat och sednast i ett nyligen hållet tal framställt så som mål äfven för Frankrike, när det neml. hunnit till en behöflig mognad. Han skulle också aldrig hafva tillåtit pressen atti denna råga fara så fritt ut, hade han icke för afvigt att verksamt uppträda. Men antaget att Frankrike kommer Polen crattigt till hjelp; frägan blir då huru och på hvilken väg? Sker det endast på diplomatisk väg, genom vänliga föreställningar ch råd till Ryssland och Preussen, hvilka