Aftonbladet – 6 mars 1863, sida 3

RIHSDAGEN ONSDAGENS FÖRMIDDAGSPLENUM. Ridderskapet och adoln. Vi återkomma i dag till en närmare redogö relse för de häri förda diskussioner. Vid remissen af den kongl. propositionen org Fala bergsskolrs förflyttning till Stockholm och förenande med teknologiska institutet gjorde grefve G. K. Hamilton den anmärkning, att propositionen om anslag hade bordt framkomma vid början af riksdagen. Aneså; öfrigt frågan icke vara af någon trängande vigt, och att man dessutom i Falun har bättre tillfälle till praktisk undervisning. Frih. Tersmeden, med hvilken hr Bohbnstedt förenade sig, talade åter för propositionen; de praktiska öfningarne, som nu vanligen ske på ruk, ofta ganska längt bort från Falun, kunde lika bra försiggå vid teknologiska institutet. I afseende på den formela anmärkning den förste talaren framställt, fäste hr Lagerstråle uppmärksamheten på att ik. propositionen om statsverkets tillstånd och behof hade man sagt sig ämna återkomma till denna fråga. fnahanda anmärkning gjordes af grefve EHamilton äfven vid propositionen om anslag till teknologiska institutet, ehuru iagen diskussion deraf framkallades. När sedermera föredrogs k. propositionen om anslag till Carolinska institutet, uppstod en liten förpostfäktning, hvari samma grefve Hamilten förde universitetets men frih. v. Diäben och grefve E. Sparre institutets vapen. Den förstnämnde, hvilken för öfrigt gjorde samma fordmela anmärkning som vid de föregående frågorna, klandrade anslaget till institutet, hvilket anslag behöfdes derföre att detta läroverk ville tillskansa sin den teoretiska undervisningen. Hyste visserligen ingen illvilja mot institutet, men hade äfven välvilja mot andra läroverk, och universitetet, der undervisning tillfaller hela landets ungdom, borde derföre hafva företrädet. Frih. v. Däben förklarade att anslaget icke stode i sammanhang med den teoretiska undervisningen, utan var afsedt för en utvidgad anatomisk-patologisk anstalt. — Att regeringen ej förr afgifvit proposition i ämnet härledde sig I deraf, att institutet ej förr än nu hunnit afgifva sin promemoria, hvilken tal. nu öfverlemnade, och anhöll att den skulle medfölja till statsutskottet. Grefve Sparre tillbakavisade äfven grefve Hamiltons angrepp, hvilka, om ej bevittnande illvilja mot institutet, åtminstone utvisade en stark förkärlek för universitetet. Innan derefter bankoutskottets utlåtande n:o 25, tillstyrkande hr A. W. Björcks motion om indrad grund för utmyntningen af svenska silfvermyntet, blifvit föredraget, uppträdde frih. Tersmeden, och föreslog att med behandlingen af detta utlåtande måtte anstå tills ekonomiutskottet inkommer med nytt betänkande i anledning af ståndens olika beslut öfver dess utlåtande n:o 71, hvilket handlar om hr Wallenbergs motion angående ett föreslaget gemensamt skandinaviskt måttoch vigtsystem. Då adeln i sitt beslut häröfver äfven intagit myntfrågan, skulle, om den nu behandlades, ständerna kunna inkomma till Kongl. Maj:t med två underdåniga skrifvelser om samma såk, eller också med olika begäran om samma sak. I enahanda syfte talade grefve af Ugglas. frih. A. Stjernstedt och hr vy. Ehrenheim, Grefve M. Hamilton. frih. Gripenstedt och hr O. J. Fåhreus yrkade deremot att ärendet nu skulle företagas, enär det här vore fråga om något helt annat än ihr Wallenbergs motion, nemligen införandet af gramm såsom myntvigt, och att ståndet allsicke behöfde frukta komma i kollision med sitt eget beslut. — Såsom redan är nämndt segrade frih. Tersmedens åsigt, och behandlingen af ämnet uppsköts. Bankoutskottets utlåtande n:o 26, i anledning af väckta motioner om skyldighet för riksbanken att till ett bestämdt pris utlemna myntadt silfver, föredrogs punktvis. I första punkten afker utskottet dessa hrr Lindströms och Wallenbergs motioner. Häröfver uppstod en längre diskussion, ehuru alla likväl förenade sig i att yrka bifall. Frih. Gripenstedt ansåg att motionärerna haft full befogenhet till att framkomma med sina förslag. Det hörde till realisationens id att utvexla icke blott mynt utan äfven ett visst qvantum finsilfver, hvilket utgör en lättnad för utrikes betalningar. Det är uppenbarligen en fördel för banken, som får kopparn och präglingskostnaden till skänks. För den enskilde är det äfven en fördel att erhålla finsilfver, ty han slipper besväret och kostnaden med nedsmältningen. Alla hinder för utvexlingen af silfver vore till rincipen oriktiga, ty realisationens id är att den enskilde kan få en verklig valuta för sitt kapital och att åt landet betryggas ettfast myntvärde. Ville man hindra denna utvexling, funnes ju dertill andra utvägar, såsom att förlägen banken i en aflägsen landsort, heigen silfret med hög exporttull eller rentaf med förbud. Tal. kunde lika litet gilla dessa som andra mesyrer, hvilka man användt, t. ex. att endast i ,. specier utvexla större gummor, för att förtjena på remedium och uppdrifva kursen mellan de olika myntsorterna. Till vinst för några få har man detta sätt förorsakat förlust för allmänheten. Eu sådant försök att stegra kursen voreungefär som att sätta hög tull på importartiklar, ja ännu sämre, ty tullen lemnar åtminstone det allmänna någon vinst; detta blott åt några få. Hoppades att man i en framtid erhölle ett för hela verlden gemensamt mynt, då ingen sådan kurs kunde ifrågakomma, endast ett diskonto. Tal. ville dock ej motsätta sig bifall, enär utskottet i andra punkten uppdragit åt bankofullmäktige att i viss mån gå hen 1 motionerna uttryckta önskan till mötes. I ungefär samma riktning yttrade sig grefve M. Hamilton. I motsatt syfte, och till försvar för utskottets motiver, yttrade sig frih. v. Schwerin, grefve 1 G. er .samt her BE. W. Nordenfeldt, Manuerskantz, Åkerman och v. Koch. Deras åsigter, som utförligast framställdes af hr Mannerskantz, voro hufvudsakligen att grunden för realisationen blefve rubbad genom silfverplantsars tillhandahållande mot ett bestämdt pris, och att man ej kunde sätta ett sådant på en råvara, i hvilket silfret är. Banken hade fått sig flera förmåner tillerkända, och såsom motsvarande skyldighet åliggandet att med en viss vigt myntmetall inlösa sina sedlar. Men likasom sedlarnes värde kan ökas eller minskas, vore äfven förhållandet med det klingande myntet. Härafi yppkomma rubbningar, hvilka ökas genom förhållandet till utlandet. Man kan endast inom vissa gränser bestämma värdemätaren och en sådan, som är orubblig, kan ej åstadkommas. Banken kan ej utan förlust skaffa sig sillver eller vexlar, utom vid allralägsta kurs; bör den då ej hafva rättighet att ersätta denna förlust samt kostnaderna för myntningen? Dess fördel är att behålla sina plantsar och få nägon del af den vinst, som de skulle tillskynda den enskilde. Myntmetallen är sjelfva grunden för realisationen, och biir den ersatt genom finsilfver, skulle i myntvärdet rubbas. Punkten bifölls. i Andra punkten föreslår att åt bankofullmäktige må öfverlemnas att kunna, i stället för svenskt I silfvermynt, från banken utgifva silfveroch guldplantsar mot det pris, som fullmäktige, med ledning af priset å silfver och guld på utrikes orter, bestämma. Härvid föreslog hr Akerman det tillägg att orden tmed afseende å bankens fördel skulle inflickas efter ordet tfullmäktige. Såsom skäl härför anfördes att fullmäktige derigenom finge ett stöd i sina åtgöranden, och huru nödigt det är att bankoreglementet i hvarje S blir så fullständigt som möjligt. Med hr Å. förenade sig hr Mannerskantz, grefve M. EHai milton, frih. Tersmeden, grefve C.G, Mörner, Liljehöök och frih. A. rost 5.