Aftonbladet – 5 mars 1863, sida 2

hon knäböjde. Lindande sina armar om det snöhvita marmorkorset tryckte hon läpparne deremot och framhviskade osammanbängande ord, som torkade hela den gränslösa kärlek hennes själ bibehåtlit för den döda. En lång, lång stund blef hon så; icke bedjande till Gud, såsom den skulle ha gjort hvilken förstått art bedja, utan endast ta lande till den kära hädangångna. Hon reste sig upp sedan hon på detta sätt gifvit lu!t ät sina känslor och skulle just börja att smycka grafven med de blommor hon medlört, då Falkenstern stod framför henne. Han hade då Gurli inträdde på kyrkogården setat på grafven, men då hon nalkades dragit sig åt sidan bakom ett träd. — IT hvarje af den dystre mannens drag stod att läsa det sorgen i hans hjerta varsådan, att den icke egde några blommor för den grift som gömde allt hvad han älskat i lif vet. tPryd din moders graf och låt oss sedan följas åt härifrån. Stödjande sig emot marmorkorset, betraktade han Gurli under det hon med en särdeles omsorg lade sina blommor och kransar på grafkullen. När detta var gjordt vandrade de ligande bort från kyrkogården. De hade gått ett bra stycke, då Faikenstern bröt tystnaden. Dina båda kusiner, som under det sista året gjort en reselur i Europa, återkomma redan i denna vecka till Birgersborg. De skola der sammanträffa med sina föräldrar, som om ett par dagar äro att förvänta dit. Vet du hvarföre dessa menniskor skola komma ? Gurli besvarade frågan nekande. (Forts. följer.)