Aftonbladet – 5 mars 1863, sida 2

TEATER. Ett af de stora namnen, som spridt glans öfver många årtionden, har i dessa dagar lyst från Mindre teaterns scen, och lyst med otörminskad glans. Naihan den Vise? var kronan på den storartade kritiska och polemiska verksamhet, som Lessing utvecklade under en hel generationsålder. Han fullbordade detta stycke året före sin död (1780) och han reste dermed sjelf den skönaste minnesvård öfver sin graf. Lessiog hade i konstkritiken brutit nya banor inom Tyskland och mest egnat sig åt detta ämne. Under tiden hade han derjemte flitigt studerat de filosofiska systemerna. Härifrån bade han öfvergått till de teologiska, hvilka då i Tyskland florerade och spridde sin pietistiska riktning äfven tilk Norden. Kyrkodespotismen predikades högt i hvarje kyrka, i hvarje teologisk skrift. Lessing reste sig emot det ok den prolestantiska hierarkien ville lägga på samvetena. Hen förde striden i tio år och slutade den med Nathan den Vise. — Detta skådespel är således på visst sält ett tendensstycke, men dess tendens är så allmännelig och med så stort dramatiskt srstånd inväfd i handlingen, att den icke stör eller distraherar intrycket. Utvecklingen kunde väl för vår tids snabbare uppfattningsförmåga vara något kortare, utan att sammanhanget derpå skulle Jida, men de talrika åhörarne ha med spänd uppmärksamhet lyssnat till det klara och vackra språk, hvari så mycket skönt uttalas. Det skulle föra oss alldeles för långt att redogöra för innehållet af Nathan den Vise, att skildra den gode judens förhållande till den tolerante sultan Saladin, den fördomsfulle kristne tempelherren och den fanaliske patriarken i Jerusalem. Vi nämna blott att de på många sätt invecklade förhållandena mellan dessa personer erbjuda talrika scener ef stort intresse och att stycket öfverflödar af sanningar, väl sagda och gällande för alla tider oeh folk. Hr Stjernström spelar Nathan den Vises roll med ett lagom och ett uttryck af godhet, som fullkomligt motsvarar karakteren Hr Ahlström utför den passionerade tempelherrens parti på ett sätt, som bär vittne om trägna studier, hvilka lyckats till stor del öfvervinna eller fördölja de hinder naturen i vissa fall lagt i vägen för hr Ahlströms uppträdande i stora roller. Fortfarande i detta ihärdiga arbete, som är ett af de väsentligaste v lkoren för all utmärkthet, tro vi att hr Ahlström skall få en ganska vacker framtid på skådespelarebanan. De öfriga rollerna utföras ganska tillfredsställande; särskildt må påpekas hr Åhmans markerade utförande af den hycklande patriarkens roll. Lysande orientaliska dekorationer äro för detta stycke utförda af hr Reimers, elev af Gropius i Berlit