Aftonbladet – 4 mars 1863, sida 2

Bref från Paris. (Från Aftonbladets korrespondent.) Den 24 Febr. Innehåll: Lagsiiftande kåren. — Et memento till prossen. — Polska frågan Franska opinionen i denna fråga. — Prins Napolen ech L Opinion nationale — Den sednare om Pilen. — Nanroleon den förste och Polen. — Ice Constitutionnel omsadling i polska frågan — Rykten till följd deraf. — Kejsarens depesch till franska ambassadören i Berlin. — Polska emigrationen i Paris. — Polackarne om Sverge. — Det unga Polens entbusiasm. — Hvem är Ramsay? — Bidrag till hans biografi — Huruledes ban gick ut mot ryssen. 4830 och horuledes han gör det 4865 — Franska velenskapsakademien om Wibergska rökremaskinen. — Svenska militärattachen i Paris. I mitt föregående bref uppehöll jag mig något vid senatens diskussion öfver adressen till kejssren och omnämnde, huruledes man med längtan emotsåg lagstiftande kärens adressdiskusgsion, i hvilken men väntade sig större lif och frisinvigbet, mindre slöhet och devotion än i senatens. Det är nemligen vid detta tillfälle som ordet ännu är fritt i Frankrike, och som det står den parlamentar ska vältaligheten öppet att gilva något litet lult åt detia vulkauiska frihetsbegär, som så ofta tillförene förmått elektrisera hela Europa, men nu så stadigt och säkert hålles inom sina dammer och hindras att jäsa öfver. Liksom hade den kejserliga regeringen fruktat att lemna alltför mycken fart åt ordet, började den att under diskussionens pågående trakassera pressen och hänvisa den till de lagstadganden, som förbjuda att annorlunda än i sin helhet re ferera lagstiftande kårens förhandlingar samt att på tri hand kommentera dem och utdraga konseqvenser. Det behöfver välicke sägas alt missnöjet blef lika allmänt som der var berättigadt. Att man på ett sådant sätt vilie qväfva all yttranderätt i ämnen af den mest allmänvigtiga natur och förstumma alla de många intelligenta personer, som hafva pressen till organ för sin verksamhet i civilisationens intresse, kunde ej fattas annorlunda än eom en djup och smärtsam förödmjukelse. Men man finner sig beskedligt deri, emedan man måste, och tröstar sig för resten dermed, att just detta är den väg, som Napoleon utstakat till den af honom beprisade engelska frihet, som fransmännen ännu ej äro mogna för. Hvad för öfrigt beträffar specielt nämnde memento till pressen, så förfelade det ej sin verkan. Dels måste nemligen tidningarne ställa sig det till efterrättelse och dels splittrades deras uppmärksamhet. Om de sålees väl å ena sidan protesterade mot det förtryck de ledo, med en energi som syntes bringa inrikesministern till den öfvertyjgelsen att han gått något förlängt, berörde de dock å andra sidan hvad som inom lagstiftande kåren förekom med lättare hand än hvad eljest skulle ha skett. Att inom nämnde kår förekom rätt lifliga debatter och uttalades en mängd högst bebjertansvärda sanningar är onekligt; men — till hvad resultat? Det var dock underdånigheten som segrade, och kejsaren kunde vid adressens mottagande med allt skäl förklara sin belåtenhet med den samstämmighet i åsigter, som rådde mellan honom och kammaren. En fråga, som visserligen icke är en fråga från gårdagen, men dock plötsligt och hastigare än någon väntat det åter dykt upp, är den polska. Den har här så helt och bållet absorberat det allmänna intresset, att alla andra politiska frågor för ögonblicket fått träda i bakgrunden. Mången hade tvifvelsutan föreställt sig att Rysslands infernaliska decimeriogssystem i Polen i det närmaste förlamat denna nations lifskruft, och att på ett sjelfständigt Polen knappt mera vore att tänka. Första underrättelsen om resningen framkallade derföre visserligen de sympatier, som hvar och en måste hysa lör en så marterad och lidande nation ; men den var längt ifrån att väcka några synnerliga förhoppningar om framgång. Man tvärtom tog för afgjordt att efter en kort, blott alltför kort kamp skulle den ryska kolossen utsläcka ända till sista lifsgnistan hos denna nation, hvilken i högre grad än någon annan varit föremål för den west lumpna, omoraliska politik. Men huru hastigt har icke denna sorgliga föreställning blifvit förbytt i oladt hopp, och måtte nu detta hopp gå i fullbordan! Det är med ens-obeskriltlig tillredsställelse man ser, huru enhälligt alla rTanska tidningar (naturligtvis med undanAaro EN NASN LARSA SLAS Ton