Aftonbladet – 3 mars 1863, sida 3

Ull MN — och genom min allvarugt manan-! de sång väcka de genom feghet förslöade själarna till en lefvande tro på framtiden! elJa, det är sannt, jag har varit stolt och å oförståndig! Jag var ej skapad att lefva a midt i detta århundrade, denna öfvergångs: tid, som ligger i det onda, hvilken de, som rlicke erkänt Guds vilja med den, denna jords . ) furstar och indästfiens hufvudledate, gerna ville göra till evigvarande. Likasom BSalor mos tempel, innan Christus dref köpmännen , 1 ut derifrån, stoltserade på min tid den gamla verldsbyggningen, färdig att falla, full af obilligheter, utan tro! Och -deripne tumlade spekulanterna i inbördes strid med hvarandra, drifna af begär efter vinst eller tillbakahållna I af fruktan för kriget. Hela denna verld var blott , en börs, från hvilken Gud var uijagad, Och öfver denna beräkningarnes röfvarekula växte iv Iredan upp ur nordens is, lik en djefvul i 5 len erkeengels skepnad, skuggan af den 8 I jätte, som hittills hållit mig i fjettrar. Och r)i stället för att alle förena sig, för att med leld och svärd slå denne fiende — smidde I de jernet till skenor på hans vägar och satte I sitt hopp till vattnets änga, ty de fruktade I kriget mera än Gud och vanära! Och dessa J industriella medborgare voro nog belåtna I med sitt öde! 4 1. ) Sålunda blefvo de fredliga på sina gator, der de hade sina handelsbodar och sina I triumfbågar, hvilka omgåfvo deras torg — under det jag ömkligen mäste omkomma! Fienden, lik en våldsam död, grep mig på ett förrädiskt sätt. J g kunde ej anförtro min sista tanke åt någon, ej heller säga dem farväl, gom voro mig kära. Om natten förde man mig bort i en kibitka 1), hemligt, stilla, spårlöst — jag hade blott min fädernehimmels stjernor till tysta vittnen till denna hemlighetsfulla och hastiga färd. 4 2. Man förde mig fram inför en rysk dom: stol. Domrarne hånade mig, för det jag, en lumpen polack, om också blott ett ögonblick, kunnat glömma den regerings makt, som efter eget tycke utdelar död eller nåd — och tillade, att jag, som förnärmat czarguden, förtjenade ett allvarligt strafl för mina skändliga anslag. Och man beslöt, att jag skulle vandra till 4ote till verldens gräns, bort till detta island — jag, en stor nations ron — och i sällskap med i kedjor slagna galerslafvar. 13. . Och jag vandrade genom sorgliga nejder, midt ibland denna skara af låga, moskovitiska brottslingar. Och bödeln — jag minnes honom — förde en häst framför skaran, men satte sig aldrig upp på den; ty vid sadeln hängae knutpiskan, gjord af läderremmar, som voro försedda med jernknuter. Bödeln pekade ständigt på detta czarens redskap och befallde menniskorna göra knäfall för den, som om det varit ett heligt kors. På detta sätt förde detta tecken till ezarens allmakt mig öfver dessa oändliga stepper mot den norra ispolen. 14 I a Mina medfångar, röfvare, förfalskare, lönnmördare, hade en bättre lott; man befriade dem från bojorna och lät dem stanna här och der såsom nybyggare, ämnade att befolka landet 2). Jag ensam blef tvungen alt ständigt släpa mig efter denna bödel, denna häst och denna knutpiska. Och då jernringarne, som voro emidda kring mina händer, gjort djupa sår i dem, bad jag stundom bödeln: Menniska, tillåt mig ett ögonblick hvila mig på din häst.? Men moskoviten svarade: ?Du må heldre dö, fördömda polack, än genom din beröring besmitta ezarens rättvisas tecken s). Ack, huru lyckliga äro ej de, som kunna dö martyrdöden — man dör icke, när döden räddar! — Du skall kunna dö i segerns ögonblick på lyckans dag, men du skall lefva alltför länge, när ditt lif blott är ett li dande. 15. Hvar ären I, mitt fäderneslands leende nejder, gyllene sädesfält och blomsterprydda ängar? Hvar äro furuskogarne, hvilkas grenar, när de röras af den svaga vinden, frambringa en susning, gom liknar en besynnerlig, hemlighetsfull bön? Hver är lärkornas luftiga sång? Hvar den gomla kyrkan, inom hvars murar -mina förfäder elumra? Hver äro mitt folks gamla kyrkoböner — detta folke, som kallar den heliga Maria sin drottning? 16. Hvad har händt? Hvar är jag, o, min Gud! finns det ännu någon vrå i mitt hjerta, der minnets fackla icke är helt och hållet utsläckt? Det finns således ännu någonting menskligt qvar hos mig. Det är väl nu tjugo år — jag vet det icke så noga, du måste veta det, o, min Gud — sedan känslan af förflaten tid, nutid och förntid på en gång fördunklades för mig. Men sel! med ens klarnar det nu upp i mörkret, och min skyddsengel kommer tillbaka oeh besöker mig. Mina ögon fyllas aftårer; detär mycket länge seden jag grät — det är mycket länge sedan jag upphörde att tänka p något eller att älska något. — O! min skyddsengel, återgif mig minnet och kärleken, af hvilka dock hvarje dödlig fått sin andel. O! jag beder dig, låt mig ett ögonblick återfinna min ejäl, låt mig se den åter! 17 I 00 Av rd use ra mr 4 BA me AM Ack! min själ! Minong du ännu hvad som förbereddes i verlden före din tillintetgörelse, hvilka aningefulla känslor genombäfvade hvarje menniskas bröst i det ögon-)h blick, då din dödskamp började? Öfver-!i allt ljöd en röst, är det ej 6å? — ingena visste hvarifrån den kom — hvilken förut-Y sade för jorden hvad gom ekulle komma. s! Konungar och folk skulle förfärade sjunkak ned på knä, det eviga ordet skall ånyo gen-d ljuda i de ekapade själarne och der åter!n styrka tron, hoppet och kärleken. Den he-e! liga ande skall i en himmelens trakt, som v belyses af en enda sol, samla lemningarneY af de förflutna århundradena tillsammanso med de tillkommande århundradena, sedan e! dessa utvecklat sig ur sina hemlighetsfulla tr moln; ty ändtligen skall han komma, men-d niskoslägtets frälsare, de underkufvade ländernas återupprättere, den himmelska häm