Aftonbladet – 2 mars 1863, sida 2

mest originella och undransvärda, vi vilja icke precist säga skönaste, ty i det hänse endet torde dervidlag någon rangskilna falla sig svärare att uppdraga. Denna qvintett i G moll, för två violiner, två altvioler och violoncell, den andra i ordningen, och följde en månad efter den första af de fyra stora qvintetter, som Mozart komponerade för stränginetr menter, ty en föregående i C-moll är en 1tomjositören gjord omarbetning till qvinteltform af hans oktett lör bläsinstrumenter, och den så kallade Stad lerqvintetten, som Mozart enkom skref för sin genialiske och lältsinnige vän, den utmärkte klarinetiisten Anton Stadler, är egentligen en eträngqvartett med tillsats af en klarinettstämma. Hvad beträtlar den ifrågavarande G-moll-qvintetten, så företer densamma långt mera än de flesta andra instrumentalkompositioner en sällspord förening af formens fulländning och ett i hög grad passioneradt utryck, samt erbjuder derige nom en mångfald af intressanta iakttagelser. ej mindre ur rent konstnärlig än ur psykologisk synpunkt. I första satsen förnimma vi yltringarne af ett högligen upprördt själs tillstånd, af en smärta, som icke kan betvingas, af en sorg, ?som sig ej låter af nå got glädja, utan hvars enda tröst är att -tändigt återkomma till och fördjupa sig i den smärtfulla hågkomesten. Det skenbara lugn, man kunde nästan a afmatltning, hvarmed första satsen slutas, är af föga varaktighet. I den andra framträder snart åter samma grundstämning som i den föregående. med den skilnad likväl att här blifva smärlans accenter häftigare, vildare, och att understundom ett uttryck af trots blandar sig deri. Midt under det att denna tröstlösa sstrid fortgår, inträder med trion en strimma af ljus, som bådar en morgon efter den långa natten, som hviskar om att hop pet om frid och försoning ännu icke är helt och hållet fö;svunnet. I den derpå f ljande satsen (adagio ma non troppo, con sordini) förnimmas ännu starka dyningar efter den öregående stormen, men en kontemplativ, nästan religiös stämning arbetar på djupet emot verkan af de förstoämnda, och står seg rande vid den herrliga satsens slut. Sedan med det adagio, som börjar finalsatsen, de sista skymmande molnen försvunnit, fram blickar solen i full klarhet, och om vi förut känt oss djupt gripna af intensiteten i smär tans och sorgens toner, så lifvas vi nu åter af värman och innerligheten i glädjens och jublets ackorder. Denna makalösa qvintett. som säkerligen många af musikens vänn r skulle önska att få återhöra vid sig yppande tillfälle, utfördes af hrr Randel, d Aubert. Meyer, Lindroth och Arnold med syrnerlig precision och omvårdnad. Haydns trio för piano, violin och violoncell utgjorde, hvad dess grundkarakter be träffar, en motsats till nyssnämnda qvintett. så till vida att den andades idel frid och förnöjsamhet. Dess melodiska behag, lätta. godmodiga humor och rena, ädla stil måste tifligt anslå hvarje musikaliskt sinne; också utfördes den hörbarligen co: amore af kaneilmästaren Norman samt hrr dAubert oci Randel. Ibland de talrika vokalnumren sjöngs en at de vackraste arierna ur Skapelsen? af mll Lundeveall; en melodisk trio ur Brend ters ?Ryno? utfördes af mll Walin samt hr Arnoldson och Walin; en briljant qvarteti ur Rossinis ?Moses? sjöngs af mllna Gel haar och Lublin sam hrr Arnoldson och Dahlgren; vidare föredrog hr Behrens en tysk romans, och af mll Gelhaar, hrr Arl berg och Willman hördes en pikant trio ur Toreadoren? af Adam. Slutligen gåfvor ivenne vokalqvartetter af Gade och Men delssehn, som utfördes af fru Strandberg. milna Gelhaar, Lublin och Ellmin samt hr; Arnoldson, Dahlgren, Willman och Walin. Soiren bivistades af drottningen, enkedrottningen och prinsessan Lovisa.