Aftonbladet – 27 februari 1863, sida 6

på Wermlands behof af kommunikationer välbelägna punkter blifvit bestämda, blir det ett arbete för ingeniörerna att mellan nämnde punkter bestämma liniens fördelaktigaste riktning, med afseende fästadt på terrängens beskaffenhet och äfven på vidrörandet af så många producerande orter, som utan allt för stora sidoafvikningar kunna uppnås. Oss återstår nu att granska de andra riktningar, som för nordvestra stambanan blifvit ifrågasatta. De äro, efter hvad vi kunnat utröna, hufvudsakligen tvenne. Om den ena har man fått kännedom genom komitens utlåtande; om den andra blott genom hörsägner. Det hos komiten framställda förslaget har åsyftat att draga jernvägen från Kristinehamn i nordligare riktning öfver Norums och Mölnbacka bruk, norr om sjön Wisten samt vidare öfver sundet mellan öfre och nedre Fryken vid Sunne, förbi Gräsmarks kyrka utefter sjön Kymen till Mitandersfors vid riksgränsen. Det andra förslaget öfverensstämmer så tillvida med det förra, att banan skall dragas öfver Norum till Mölnbacka eller Dömle, men derifrån vestligt öfver Klarelfven och öfver nedra Fryken (vid Nilsby), samt derifrån till någon punkt vid Wermeln, der den faller in med den af komiten föreslagna riktningen. För det öfriga Sverge, med undantag af provinserna kring Wenern; kan det vara temligen likgiltigt, om den bana som skall förena Sverge och Norge samt båda rikenas hufvudstäder, går några mil nordligare eller sydligare, blott kostnaderna i det ena eller andra fallet ej bli för stora. Möjligtvis kan dock frågan i strategiskt hänseende erhålla en allmännare bety delse. Men för provinsen Wermland måtte det vara af väsentligt intresse, att en så vigtig kommunikationsled motsvarar dess generela behof af förbindelser, och ej vissa, om än framstående delars. Ur denna synpunkt bör man naturligtvis granska de ofvan framställda tvenne alternativerna. Hvad det första beträffar, våga vi högeligen betvifla, att någon skall kunna bevisa, det trafiken å den i detsamma förutsatta riktningen ens skall kunna uppgå emot, långt mindre öfverträffa den, som, enligt hvad ofvan är framställdt, redan nu gjort sig gällande på de punkter, som vidröras af komitens bana. Till en början kommer den alldeles ej i beröring med Bydifvens och Wermelns vattendrag, d. v. s. med tvenne af Wermlands förnämsta kommunikationslinier. Månne ej allenast denna omständighet är tillräcklig att bryta stafven öfver nämnde riktning? Eller skulle man vilja påstå, det trafiken mellan Sunne och Mitandersfors någonsin kunde blifva så stor, att den uppv ägde bristen af en förbindelse mellan Arvika och norska gränsen? Vidare kan blifva fråga om, huruvida sjelfva Fryksdalen verkligen blefve bättre betjent af en sådan jernväg, än den mellan Frykstad och Carlstad. Månne det vore fördelaktigare för Fryksdalens inbyggare att föra sina produkter till Kristinehamn och Mitandersfors, än till Carlstad? I förra fallet skulle de kring nedre Fryken boende först föra dem uppför densamma till Sunne och sedan ner till Kristinehamn! Eller månne man ej kommer sanningen närmast, om man tror att större delen af Fryksdalens produkter fortfarande ginge från Frykens sydliga ända till Carlstad? Samma rässonnemang kan göras i afseseende på de trävaror, som fraktas på Klarelfven. Och månne Wermland i sin helhet ej skulle lida på, att ej stå i jernvägsförbindelse med sin administrativa och söciala hufv udort, som tillika är dess vigtigaste handelplats. Man har äfven velat förespegla att Filipstads bergslag skulle hafva någon sorts fördel af denna nordligare riktning. Genom en blick på kartan torde dock genast inses att jernvägen, om den skall dragas från Kristinehamn till Norum, kommer att gå så litet nordligare än den af komiten för slagna