Aftonbladet – 25 februari 1863, sida 2

Det är dock ej en minnesvård allenast På flydda tiders graf, en mausole. — Der möts din blick af lif och handling genast. Och sol och himmel från dess spiror 1e. Du land, du fosterland, du dyra, kära, Du friska land, fullt utaf kraft och ljus, Du stolta land, rikt uppå bragd och ära, Hell dig, du nordens ädla riddarhus! bj svärdet längre, såsom fordom, talar; — Nu talar mognad kraft i tidens bröst, Och praktisk vishet, född i egna dalar, Med hela svenska folkets djupa röst. En annan riddartid än förr vi hylla, Det fria medborgslifvets riddartid, Hvars värf och verk vår själ med kärlek fylla, Hvars rot är frihet och hvars frukt är frid. Vår gamla krigarlusta har försvunnit Med sina drömmar och sin hjeltedikt; Nationen sjelf har riddarsporrar vunnit tron på visa lagars helgd och vigt. Så lefnadsfriska, såsom förr i striden, Fly våra tankar dock kring verlden än, Iy för allt stort, som föds och tänks af tiden, Vi nu, som förr, ha? hjertan och ha män. Långt tryggare också än förr vi blicka Mot hvarje ovän, som oss hota kan, Ty hvilka skaror man mot oss må skicka, Vi möta dem, ja, som en enda man. Du gamla land och ändock lefnudsunga, Hvad förr du var, det är du icke mer; Dock mer vi älska dig och dig besjunga, Ty mer än förr din kärlek nu oss ger. Att vara eller ock — att icke vara, Det alla staters spörjsmål städse var; — Vi hafva minnen, nästan underbara, Spörj endast dem om Sverge framtid har. — I vår historia vi en källa finna, Så djup och frisk, så bottenklar och blå; Ur den vi dricka — och vi helsa vinna, I den vi se — och kraft och ungdom få. — Bland storm och faror lärde vi oss tänka, I stridens iv att handla och bestå; Europas folk oss derför aktning skänka, Och utaf styrka våra hjertan slå. I Sverges riddersmän, jag helsar eder! Från: fordna tider ingen glömmer er; — I stoden jemt i våra första leder, I stödden trofast landets riksbanår. — Det är den frihet, som I vetat värna, Som växer nu i hvarje hjerta opp! Så hafva vi från fordna dar en kärna För fosterlandets kärlek, tro och hopp. Det är de sanningar, I vetat skydda, Som endast gå i våra dar igen; Sä har vår tid till skänks utaf den flydda De bästa vapen för vår frihet än. Det är den ära, som så högt I ställden, Som eldar nu hvar ädel landets son; Så hafva vi en sköld mot alla välden, Som hota oss, hvarhelst de komma från. Det är det mod, som i ert sinne glödde, Som tänder nu hvart hjerta uti brand; Så äro vi med segerhufva födde, Med blixt i ögat och med svärd i hand. Det är den vishet, som I vetat höja, Som vuxit ut kring land och rike sen; Gick den i början ock i bondetröja, Till romartoga den förvandlats ren. Så byggden I det stolta riddarhuset I rikets hufvudstad vid Mälarns strand, För att engång i friheten och ljuset Dess murar vidga ut kring allt vårt land. Den stunden komma skall. Vi känna dagen, Vid nästa riksdag tänds dess stjernas ljus; Nationen — ren af kungen riddarslagen — Erkännas vill af er — som riddarhus. Rdd.