Aftonbladet – 25 februari 1863, sida 2

dagen, och Falkenstern som vanligt efter densamma kbkegifvit sig upp till Anna. Gurli satt uppkrupen i ena hörnsoffan. Allon stod vid ett af fönsterna och blickade ut med en min som röjde allt utom belåtenphet. Blom sökte för Stefan göra klart skilnaden emellan de filosofiska skolorna. Efter en timmas förlopp slutade afhandlingen och han gick upp till sig. Stefan tog i detsamma sin mössa för att begilva sig ned i paviljongen. Just som de båda skulle lemna rummet, sade magistern till Stefan: Det var sannt; kapten tycker icke om att du sitter i paviljongen om aftnarna, vid ljus. Han bad mig säga att du ej får dröja qvar der längre än dagern räcker, emedan du lätt kan somna från ljuset och derigenom vålla en olycka. Vi veta alla huru mycket värde han sätter på paviljongen, så att förlusten deraf för honom blefve dubbelt känbar. : Ehuru det just icke har någon fara att jag somnar då jag läser, skall jag likväl så fort det blir skumt lemna den, svarade Stefan och gick ut. Allon vände sig nu in åt rummet och blickade efter magistern och Stefan. tHar morbror förbjudit Stefan utt bränna ljus i paviljongen? frågade ban Gurli. Ja, du hörde väl det. cOch han gör det ändå, utropade Allon och sammanknäppte händerna. Ar det icke gudlöstt, deklamerade Gurli och knäppte äfven samman sina händer. Du skulle aldrig kunna bära dig så illa åt. Du som är så from och så renhjertad som Grönlund brukade säga. Bra hårdt att du skulle mista honom. Hå, hå! Hå, hål Gurli, låt bli att reta mig, jag är ej vid lynne att tåla det. Icke, det var mycket ledsamt, för din förra lärare sade alllid åt mig att vreden är en synd och att den, som låter reta sig dertill, syndar. Allon leibop tänderna och vände sig bort.