Aftonbladet – 24 februari 1863, sida 3

vistades hos majoren och ansags ull nonom sta i ett intimare förhållande ön en vanlig tjenarinna, hvarföre han bestred hennes hörande, då majorens infiytande på henne sannolikt vore ganska stort. Hr Laurier besvarade denna anmärkning dermed, att han ej hade sig något annat bekant än att ifrågavarande person för tillfället uppehöll sig hos majoren samt vore hans sjuk sköterska under den sjukdom som nu förhindrat hans personbga tillstädeskommande. Då ingenting vidare förekom i detta mål, uppsköts detsamma till kommande sommarting. Deremot hade kärandebiträdet ingenting att invända, men käranden sjelf, som syntes uppbragt öfIver den långsamma lagskipningen och betviflade I verkligheten af majorens sjukdom, yrkade att målet skulle företagas till afgörande. Då domaren fäste kärandens uppmärksamhet på att detta ej lät sig göra för närvarande, anmäldes af honom missnöje mot beslutet om uppskof, såsom i hans tanka onödigt, och hänvisades han att sin Å klagan i detta fall i laga ordning fullfölja. Å Härefter företogs det tredje målet, rörande det JT våld majoren utöfvat mot hushållerskan Lindberg, förut i tjenst hos majoren. Rätten afsloj likaledes i detta må! hr Lauriers begäran att höra nya vittnen om nya vittnesattester i majod rens frånvaro. Målet uppsköts till sommartinI gen, då majoren skulle sig personligen inställa Å vid förut stadgad påföljd att eljest varda afkroI nobetjeningen hemtad. Mordet uti Haga i Göteborg. Göteborg den 21 Febr. Första ransakningen vid frådbusrätten med för stöld och mord häktade fAnna Brita Persson företogs i onsdags. Vittnen I voro till denna dag icke inkallade, utan inskränkte sig rådhusrätten till att låta den anklagade uppgifva sina lefnadsförhållanden samt af(gifva den berättelse öfver mordet, som hon sjelf fann för godt. Förut hade likväl rådhusrätten ftagit i betraktande skådeplatsen för det rysliga Tf brottet, makarne Perssons bostad. Af stor vigt var den upptäckt som dervid gjordes, att på undra sidan af botten i den säng, som begagnats Jaf makarne Persson och i hvilken efter all sannolikhet mordet blifvit begånget, förefanns flera betydligare fläckar af lefradt blod. Äfven inuti sängen syntes, oaktadt densamma sedermera tycktes hafva blifvit tvättad, blodspår i hörnena. Förhöret började dermed att Anna Brita Persson tillfrågades, om hon erkände den stöld, för hvilken hon till en början blef anklagad, äfvensom de af henne i början af förlidet år begångna bedrägerier. Hon förklarade sig dock alldeles oskyldig härtill, oaktadt hon vid ett enskildt förhör inför polismästaren erkänt dessa förbrytelser. Sedan hon uppgifvit sina lefnadsomständigheter, af hvilka de vigtigare äro för allmänheten bekanta, öfvergick ordföranden till förhöret angående mordet. Anna Brita Persson förklarade, att hon ej hade annat att omtala än hvad hon redan bekänt i poliskammaren, och aflade derpå följande berättelse: on hade haft affärer med åtskilliga sjömän, dels på svenska och dels på engelska båtar, och köpte af dem tyger, hvilka hon sedermera förs sålde. En dag under förliden sommor kom den då för henne obekanta Lotta Andreasdotter upp till henne i hennes bostad och utbjöd tyger. Men hon hade sjelf sådana till salu, hvilka lågo framme på en soffa. De kommo då att talas vid och blefvo sedermera allt mer och mer bekanta, samt kommo äfven, redan före höstmarknaden, i affärer med hvarandra. Slutligen beslöto de äfven att göra gemensamma affärer med matroserna på Harleqvin, af hvilka hon blott kände den ene, hvilken skulle heta Vincher, och hvilken kunde tala något svenska. Då domaren härvid anmärkte, att enligt kaptenens på Harleqvin uppgift, ingen person med namnet Vincher funnits på nämnde ångbåt, äfvensom att ingen af besättningen kunnat tala svenska, upprepade hon blott att det förhölle sig som hon uppgifvit. Till denne Vincher hade Lotta Andreasdotter lemnat först 40 och sedan 10 rdr, emot att Vincher skulle hemföra klädningstyger och kläden från England. Då Harleqvin lördagen den 25 Oktober anlände hit till staden, voro Lotta An dreasdotter och Anna Brita Persson trenne gån. qr nere vid ångbåten, sista fången på aftonen. incher lofvade dem då att de skulle få sakerna, så snart de blefve ensamma. Lotta var missnöjd och fordrade att ettdera få sina penningar eller ock varorna. Brita Persson gick förut hem, lemnande efter sig Lotta, som en stund derefter kom till hennes bostad, åtföljd af trenne engelsmän, af hvilka Vincher var den ene. Lotta var då fortfarande ond och förebrådde äfven Anna Brita att hafva inledt henne i affärer. Engelsmännen hade med sig ett par buteljer, ur hvilka de bjödo de båda qvinnerna hvar sitt glas. De sutto derefter och pratade sins emellan. Under tiden blef Anna Brita sömnig. En af de båda engelsmännen, hvilkas namn voro obekanta, fattade slutligen Lotta i armen och förde henps. med sig ut. Den andre följde efter, men Vin. cher stannade qvar inne. Anna Brita var fortfarande sömnig, men hörde likväl trampningar och buller ute på vinden. Klagoljud eller skrik förnummos dock ej. Anna Brita frågade slutlis gen efter Lotta, men V. svarade härpå: Låt mans dem roa sigt. Om en stund kommo de båda engelsmänven åter in, hvarefter alla fyra gingo ut på vinden. Mordet var då begånget. Anna Brita hade förut skurat och i skurbaljan, som stod ute på vinden, fanns mycket blod. Golfvet var äfvenledes blodigt. Anna Brita to några skurtrasor och upptorkade blodet på golfvet. Under tiden vågade hon ej att se åt det håll der liket, hvilket engelsmännen under tiden hissade upp på vinden, var. Bräderna på vinden öfver makarne Perssons rum lågo lösa, och engelsmännen hade väl nedlagt liket derunder. Ordföranden anmärkte härvid att bräderna tvärtom varit tillspikade. Då hafva väl engelsmännen spikat till dem, blef svaret. Engelsmännen aflägsnade sig efter mordets begående, i det de kastade till Anna Brita en summa af 41 rdr och lofvade att hon skulle få mera i fall hon tege, men att om hon omtalade något, skulle de döda äfven henne. Då de hade gått, lade hon sig och drog täcket öfver hufvudet. På vinden till sitt rum hade Anna Brita ej varit förrän söndagen före sitt häktande. Hon fann då der tvenne Lottas kjolar och hennes kofta, hvilka plagg, äfvensom hennes sjal, den hon morgonen efter mordet fann utanför sin dörr, hon medgaf sig hafva lagt först under tvätt. pannan i tvätthuset och sedan i afträdet. Hvad beträffade det blod, som funnits på ved. träna i vedboden, uppgaf hon att det förmodligen kommit af de vid upptorkningen af blodet begagnade skurtrasorna, som blifvit i vedboden inkastade. De blodiga klutar, som funnos i skrubben i rummet, hade ej, såsom uppgifvits, tillhört stoppningen på den dyna, som hon af en annan hustru haft till låns, utan varit andra lappar, som hon haft. Hvad blod, som fanng inne i rummet, hade uppkommit deraf att hon ofta spottat blod. Den fuktighet, som dragit sig ned genom gipstaket i det underliggande rummet, hade varit svagdricka, som runnit ur en drickesankare, hvilken varit stående iskrubben. Sedan mordet begicks sade hon sig blott hafva haft en enda tanke, den att flytta ifrån stället, ty hon var ständigt förfärad då hon var hemma och alltid mörkrädd om aftnarne (!) Målet uppsköts för inkallande af vittnen. FFS DE Tran då IT)... — 497 4 CR