Aftonbladet – 18 februari 1863, sida 2

CMen ionan jag talar vidare om henne skall jag väl säga något om den andra arfpretendenten — Stefan. Du vet att hans mor såsom ogift mycket förbrutit sig emot mig, då hon föredrog den der sjömannen. Jag har likväl förlåtit henne detta, och med sann kristlig kärlek åtog jag mig handledningen af hennes son på kunskapens och religionens bana. Jag fann likväl, alt de frön jag utsåddåe icke buro sådana frukter som jag önskade, och jag märkte snart att detta stilla, vetgiriga barn skulle med tiden blitva en man, fientlig mot Gud och hans heliga lära. Gossen har, såsom jag ofta sagt dig, ett ovanligt godt hufvud, en allt uppslukande vetgirighet; men just denna sednare är skadlig och förderflig. Börjar -menniskan att vilja forska, undersöka och förstå det hon endast och allenast bör tro utan undersökning, då är hon förlorad för evigheten. När jag talade till Stefan om tron, ville han att gerningen skulle stå först, och då lärjungen sålunda satte sig upp emot läraren blef det min pligt såsom en af Kristi varmaste efierföljare, att cöka motarbeta det timlig rikedom skulle falla i sådana händer, svm skulle använda dem till befrämjande af syndiga kunskaper. tGenom motgångens bättringsskola och oförrätternas skärseld behöfde detta barns sinne qväsas och böjas. tJas beslöt också löna modrens trotösa bandling emot mig genom att verka till hennes sons eviga frälsning: och afllägsna honom från alla verldsliga fördelar. Siränghet blef här af nöden. Jag bad till Gud om tillgift för det jag nödgades tillgripa detta mede!; men Herran sjelf sänder oss sin tuktan för att väcka vårt sinne, och jag blef sträng.