Aftonbladet – 17 februari 1863, sida 2

— Orlodoxiens strid mot kyrkan och vetenskapen synes i England på väg att inträda 1 ett nytt stadium. Episkopalkyrkans styresmän hafva hitintills icke underlåtit försöka, hvad lagarnes näpst mot prester, som. drista öfverskrida ortodoxiens råmärken, kan: örmå. Men nu har olyckligtvis en biskop äfven ställt sig uti de heterodoxas leder, och Englands lagar hafva icke förutsett en: sådan oerhörd casus, att en biskop kan fva irriärig. Man suknar derföre hvarje föreskrift, hvem som skull ega rätt alt anklaga honom och af hvilken domstol målei skall upptagas och afdömas. Man undre derföre icke, att saken har väckt en barm och en förskräckelse, som knappt har cin like i den engelska kyrkans annaler. Saken är i korthet denna: En biskop Colenso uti den engelska kolonien Port Natal på Afrikas sydöstra kust bade fått sg uppdraget att besörja en bibelöfversäitning för et kall folk. Detta ledde honom sjelf till närmare studium af de lorskningar rörande bibelns skrifter, som enkannerligen i Tyskland på sednare tider blifvit gjorda. Men härigenom blef det honom ej längre möjligt att vidblifva de ortodoxa lärorna rörende inspirationsteorien och endra flera. Det stod nu tvärtemot klart för honom, att dessa läror i närvarande tidsförhällanden icko kunde annat än hämma bildningens gång och för svaga kyrkans anseende och inflytande. Denna sin öfverlygelse uttalade han uti en utgifven skrift: Kritik öfver Moses 5 Bö och Josua Bok, som, kort derpå utgifven i Enosland, der väckt ett oerhördt uppseende och i en hast funnit en ovanlig spridning Men fastän presterskapet på grund af lagarne icke vet några lagliga åtgärder att vidtaga mot den biskoplige författaren, har det icke underlåtit att opinera, till den kraft detta kan förmå. Sålunda läser man i en af presterskapets i Winchester stift nyligen uppsatt tänkskrift: Vi önska uttala en afejord och energisk protest mot voken och försäkra, att vi med yttersta harm be-: trakta hennes angrepp mot bibeln. Vikänna, att bon måste tilifoga icke allenast vår egen kyrka utan religionens sak i allmänhet svåra sär, då hon uppenberligen går derpå ut att göra de svigas och de enfaldigas tro vacklande och befästa i villfarelsen dem, som redan rest sig mot sanningen. Vi tvifla icke att boken skall finna den fullständigaste vederläggning, men vi kunna icke finna nog starka ord för att uttala vårt bekymmer deröfver, att en sådan bok har en biskop i vår kyrka til författare. Vi hafva icke den förmätenheten aut vilja göra några örslag rörande de mått och steg, som kyrkans styresmän böra tillgripa för att aftvå vår kyrka denna skamfläck; ven vi hysa den förtröstan, att, om också verkligen ingen lag skulle finnas, rå grund af hvilken man kan skrida till lagliga procedurer mot biskopen af Port Natal, han åtminstone af dem, på hvilkas bedömande ligger största vigt, ekall erfara ett uttryck af ogillende öfver sin bok, som är strävgt nog för alt förmå honom lerna sin närvarande höga stälining inom kyrkan.?