Aftonbladet – 16 februari 1863, sida 2

on mm a FF ET oo fseende på Polen, som man påtog sig ge om traktaterna i Wien, och kräfva veder vörande till ansvar för det nämnde förplig elser ej uppfyllas. Danska tidningen Fedrelandet uttalar i en ledande artikel de sympatier, som man äfven i Danmark hyser för Polens sak. Ef er att ha visat, att polackarnes hjeltemod, fosterlandskärlek och ståndaktighet måste väcka beundran och deltagande öfverallt i Europa, om ran undantager Ryssland och Tyskland, hvilket sednare land isynnerhet bär skulden för Polens olyckor, yttrar det danska bladet följande: När man frågar, hvilket annat folk som. verkligen bär hela det moraliska och historiska ansvaret, så väl för Polens sönderstyckande som för polska folkets sednare undertryckande, så kan svaret ej blifva det ryska, utan det tyska. Ryssarne äro än i ag ett omyndigt folk, som sjelf lefver under ett mer än hälften utländskt herravälde; deras dynasti ör tysk, är dena af vår egen historia välbekanta holstein-gottorpska, oupphörligt uppfriskad genom nytt tyskt blod; deras hof och deras ledande statsmän hafva på få undantag när sedan Peter den stores, eller åtminstone gedan Catharina II:s tid, varit tyskar, och den anda, hvari Ryssland styrts, har varit mera tysk än rysk. Häraf kom den hyggliga öfverenskommelsen mel lan Polens trenne grannar om att dela det. Om Fredrik II icke, i trots af allt sitt förakt för tyskt språk och väsende, hade från topp till tå varit ett tyskt röfvareideal, en Carl Moor med peruk och kryckkäpp, så skulle han icke ha satt en skamfläck på sitt namn genom att först hetsa polackarne mot Ryssland för att lura det, och sedan förråda dem och taga sin andel af rofvet. Att Josef II:s brutala humanitet just härflöt ur tysk högfärd och förakt för andra folks rätt, det är en känd sak. Det är således Tyskland som medelbart och omedelbart har lönat det folk, hvars tapperhet en gång frälste det från turkarnes härjande invasion, samt betalat Sobieskis ädelmod och Wiens frälsning med sönderstyckning och upplösning; det har varit sig sjelt likt på alla håll. I norden har det nästan utrotat Slaverna längs Östersjöns kuster från Newa till Kielerljorden och sträfvat, fastän med mindre framgång, att uttränga den nordiska nationaliteten i Slesvig. I öster har det delat Polen, undertryckt Böhmen, Mähren och Schlesien, förorättat och misshandlat Ungern, som frivilligt slöt sig till det, samt dels undanträngt och dels undertryckt Slaver, Kroater och lilyrier. I södera har det misshandlat och underkufvat norra Italien, samt håller iäanu Venetien och syd-Tyrolen i sina sönderslitande klor. Blott i vester har det varit olyekligt och måst utrymma Lothringen och Elsass, ja det sväfvar i ständig oro för alt mista hela venstra Rhenstranden, emedan det här stöter emot ett starkare folk. Och om hu Preussen verkligen, såsom man på telegrafväg erfarit, bryter in i Polen och bjelper ryssarne att släpa detta olyckliga landa hela ungdom till Siberiens grufvor eller Kaukasus fästen, såvida den icke utandas sitt lif på vaiplatsen — så förblifver Preussen Tysklands ?sköld och värn?, blott tro sen sin verldshistoriska mission, så representerar det blott, säsom det alltid har gjort, tysk orättfärdighet, tyskt våld och tysk lögn, Men skall Europa 1i nittonde århundradet tördraga att ett sådant nytt Schicksals drama? uppföres midt under dess ögon? Skall den lycklige arfvingen ej blott till Napoleon den Store3 välde och titel, utan älven till hans ingångna förpligteiser och ouppfyllda löften, sitta stilla och se på att den non-interventionsprinsip, som han har häfdat hvad Italien och Grekland beträffar, trampas under fötterna i Polen? Och skall den pratsamme och rädlystne förfäktaren al samma princip, lord John Russell, kunna stå ut med sitt eget folks hån och förakt, derest han iakttager tystoad vid denna nya kränkning af folkrätten?? ov