dad kammaren ej inlåta sig på denna diskussion. Regeringen var ej i besittning al iitlräckliga underrättelser för att kunna rätt bedöma tilldragelserna. Hon skulle gifva sändebudet i Petersburg instruktioner, som svarade emot de vänskapliga förhållanden, som råda mellan Italier och Ryssland, och tillika söka upprätthålla de liberala priociperna. Petrucelli yttrade derpå, att det skulle vara en skam för Italiea om diskussionen blefve afskuren, under det folkrepre: sentationen uti England, Frankrike och Sverge hade gifvit polackarne bevis på deras deltagande. Han understöddes af Crispi och Brofferio. Miceli beklagade att ministåren hindrade demonstrationer af allmänheten till förmån för Polen. Farini uppmanade till försigtighet, som vore nödvändig vid utländska frågors behandling och ansåg diskussionen farlig. Giorgini och Lanza förklarade att kammarens majoritet hyste fullkomligt samma tänkesätt mot poläckarne som minoriteten, men att den än dock atböjde diskussionen, emedan det ej vore öfverensstämmande med parlamentets värdighet att afgifva ett ofruktbart votum. Kammaren öfvergick till dagordningen, men diskussionen skall icke destomindre göra sin moraliska verkan, hvilket troligen också varit det enda som Petrucelli åsyftat. En dylik demonstration kommer ofördröligen att ega rum i engeska underhuset, der saken blifvit bragt å bane genom ett förslag af irländske pariamentsledamoten Henanessy, hvilket indirekt understödjes af en ledande artikeli Times, uti hvilken det stora bladet erkänner, att den polska rörelsen har hela karakten af en verklig nationalresning, och försäkrar, att alla Englands sympatier stå på insurgenternas sida. M:r Hennessy har tillkännagifvit, att han vill framlägge förslag till en adress, som går ut på att England skall åberopa de förpligtelser i afseende på Polen, som man påtog sig ge nom traktaterna i Wien, och kräfva veder börande till ansvar för det nämnde förplig telser ej uppfyllas.