Aftonbladet – 14 februari 1863, sida 2

löst och syndigt lefverne af dem som omfvit mig. Men nog härom. Nu tilhvad ag kunnat verka för det goda: I Redan i början af Oktober — vi skrifva ji dag den 20 December — lyckades det mig att utföra den af mig län: e bearbetade planen alt väcka din ogudaktiga frändes tanka på att flicken Gurli mäste vandra under en kristlig uppfostrarionas ledning. För att sålunda få henn: på det rätta — och alldeles ur vägen för andra, som bättre än bon skulle veta att till Guds äro använda denne mans med synd förvärfvade förmögenhet, hude jag genom mina tal till flickan underblåst och upplifvat den ovilja styffadern ingaf henne. Jag hade äfven, utan att tala direkt mot flickan, så stegrat Falkensterns obenä enhet för henne, att han, då jag efter detta planerande framställde nödvändigheten af Gurls afläganande, genast med begärlighet omfattade detta förslag. Hon reste in till staden —ås. Jag rekommenderade fru Grääs, såsom den jag ansåg lämpligast; men iag var tullxomligt säker på alt han icke skolle vända sig till henne, just derföre ait jag löreslog hennes pension. Han handlar alltid i motsats med hvad hans omgifning önskar. Hans misstanke, att jag ville hafea flickan till fri Grääs, gjorde att han gick till fru D—, ulldeles. som jag önskat och beräknat. Vid detta ställe i brefvet reste sig Falkenstern häftigt upp ilrån stolen och gick flera hvarf omkring rummet, synbarligen uppbragt ötver att se sig sålunda icko allenast öfverlistad, uten, hvad värre var, begagnad som lekboll för den der enfaldiga och fromma karlens planer. För en ränkfull och misstänksam menniska är det i högsta grad uppretunde alt -pptäcka sig vara behandlad säsom cit verktyg af den han anser sig begagna eåsöm ett sSdant. (Forts)