Aftonbladet – 11 februari 1863, sida 5

I väsendet ej kan stå stilla, så afgöres kon ikten af den faktor, som inpeb-r makten I sådana fall träder rättigheter. .uvaka fö makten. HAr von Unruh, f. d. president i 1848 år nationalförsamling, vederlade ministerpresi denten3 sofismer med slående argumenter I Enligt hr von Bismarcks teori behöfde mi nistören blott hvarje år framlägga en ocean taglig budget, för att föralltid kunna reger: utan sådan. Om konungen vore ett me ministrarne, så sanktionerade ju författnin gen högförräderi, då hon i princi en tillå att ställa ministrarna under åtal! Den nu varande ställniogen fioge ej jemlöras me 1345 ärs. Då voro de olika klasserna strax efter revolutionen åtskilda och regeringer behöfde blott träda emellan, för att vinn: seger. Nu har reaktionen blifvit frambesvu ren af fri vilja, och hon finner landet enig mot regeringen. Det liberala partiet skal ej gifva med sig i striden, ty det vet, at framtiden tillhör det. Debattens glanspunkt den dagen var dock en replik af grefve Schwerin, f. d. ivriker minister, till hr von merck. Han ville sade han, rösta för fraktionen Vinckes och emot majoritetens adressförslag, men der förinonan måste han protestera mot minister presidentens yttranden. Kärnpunkten iden nes tal hade varit: makt går framför rätt! Men Preussen och dess konungahus bade blifvit stora genom det motsatta valspräket: rätt går framför makt! Justitia fundameniun regnorum hade varit hohenzollarnes valspråk och ekall ännu bibehålla sin glans, när den nuvarande författningskrisen för längesedan är glömd. Vid dessa ord utbrast hela kam: maren i stormande bravorop, hvilka flera gånger föruyades, och bifallsytwringarna från nänkarna kunde med möda hejdas. Hr vo: Bismarck svarade att han blifvit missförstådd, men grefve Schwerin f rsäkrade att han mycket väl förstätt kärnpunkten i hr von Bismarcks tal. Den 28 Janugri talade förnäraligest representanterna von Twesten, Schulze-Delitsch och Virchow med stort bifall. Twesten förklarade, alt kompromissernas och försoningens tid blifvit afskuren genom ministörens uppträdande. Hr von Biemares hade fullkomligt rätt uti, att för beviljundet at en penningebegäran i budgeten alla tre myndigheternas samtycke erfordrades; men för afslag var det nog med en. Enligt ministörens tolkning vore således statsförfattningen icke värd det papper, på hvilken den var skrifven. Kanimaren är ingalunda suverän, derigenom att den kan afslå hvilken statsufgift som helst. Korrektivet ligger i kammarens upplösning, och om kammaren öfverskrider sina rättigheter, så skall hon öfvergifvas al landet. Men kammaren skall ej gifva vika, äfven om författningen derigenom skulle falla. En tid bortåt kan makten segra öfver rätten. Men?, så slutade br Twesten, thellre än vi lugnt fördraga en restaurerad absolutism mot rätt cch författning, skola vi sönderslita statsväsendets heligaste band!(Bravo!) Polackanes ståndjunkt angafs af representanten Janiszewski, fom ej gjorde någon hemlighet af, alt den preussieka konstitutionen ej beviljade polackarne deras rätt. Men till och med en hård lag vore bättre än godtycket. Polackarne skulle deriöre för principens skull rösta för adressen, emedan författningen blifvit våldförd. Stort intryck gjorde derefter representanten för Berlin Schul!ze Delitschs tal; icke heller han sparde på bittra sanningar åt hr von Bismarck för hans utrikes politik. I Hessen hade österrikiska generalen Schmerling uträltat mera än den preussiska fältjäaren. De delegerades förslag hade redan före dess förkastande vid förbundsdagen fallit i den allmänna meningen, och sjelfva Österrike hade samtyckt dertill. Ministeren talar om det tyska parlamentet. Men om den nuvarande ministeren sammankallade ett tyskt )arlament, skulle ingen infinna gig, trots den lifliga önskan efter ett sådant. (Bravo!) Kammaren finge ej efterskänka en enda bokstaf af sin rätt. Detta vore att försynda sig n ot nationens anda, Finansministern sökte härefter urskulda ministeren3 beteende i budgetfrågan och medgaf, alt om ställningen ej vore författningsvidrig, så vore ven ej heller författningsenlig. Hr von Bodelschwingh lofvade derefter att omkring den 15 Mars framlägga räkenskaperna för 1862, välförståendes icke budgeten för 1862. Kammaren elutede nu generaldiskussionen. Professor Virchow från Berlin gislade på ett satiriskt träffande sätt ministrarne och lojalitetsdeputationerna. Han sade, att äfven venstern skulle ba kunnat afsända dylika deputationer, sem skulle ha representerat intelligensen, kapitalet och industrien, och man skulle ej ha behöft göra hvad man gjorde på en byrå vid Wilhelmsstrasse, hålla permanenta frackar i beredskap åt medlemmarne; men man hade ansett landet vara bäst representeradt genom represenmöderne healäptfad med Peata anh alhanna td